Publicerad kl 00:00 den 30 Jul 2010

av

Martin Memet Könick

mmkonick@cine.se


För att vara en film baserad på verkliga händelser rörande sjukdom och dess påverkan på familjeförhållanden så är ”The Boys Are Back” en förvånansvärt osentimental historia som behandlar sina karaktärer med respekt och ingjuter dem med en mänsklighet som känns genuin. Filmen undviker fördummande förenklingar och ger oss istället psykologiskt mångbottnade protagonister som det är lätt att bry sig om.
Clive Owens Joe Warr lämnas ensam att ta hand om sin son efter att hans fru går bort i cancer och måste för första gången i sitt liv, efter att varit en rätt frånvarande pappa, lära sig vad det betyder att verkligen ta hand om någon. Situationen kompliceras av det egna sorgarbetet, ett stressigt jobb som sportjournalist på en av Australiens större tidningar och ett trevande förhållande till sin äldre son, som Warr övergav då han flyttade till Australien.

Ovan korta synopsis låter som ett recept för den sorts banala underhållning som ofta får sin konkreta form i generiska snyftfilmer som antingen görs direkt för tv eller, om kända skådespelare är inblandade, endast tilltalar den Oprahfierade delen av publiken. Filmer som utnyttjar familjetragedier för att emotionellt våldta publiken med överdrivna känslor visualiserade enligt beprövade metoder för att få ut maximalt antal artificiellt framkallade tårar. Lyckligtvis har regissören Scott Hicks tillräckligt mycket mod och sensibilitet för att undvika de flesta sådana fällor och skapa en film som berör utan att kännas förljugen eller exploaterande.

Clive Owen, som för första gången i sin karriär också producerar, gör en av sina bästa roller någonsin. Rollbesättarna har också lyckats omgiva honom med en fantastisk ensemble som känns så organisk och självklar att man ibland tror att de var födda för att spela just dessa roller. Den australiska miljön är fångad med ett foto som är subtilt poetiskt utan att släppa den för historien nödvändiga förankringen i vardaglig realism.

En av filmens fördelar är hur den motarbetar den konventionella förekomst av mänskliga antagonister som ofta går att hitta i liknande filmer. Istället för att göra t.ex. den överbeskyddande farmodern, som ifrågasätter Clive Owens lämplighet som vårdnadshavare, till ”skurk” så blir hon här en människa med både bra och dåliga sidor, precis som alla andra karaktärer i filmen och människor i allmänhet. Det enda ondskefulla i filmen är den förtärande sorgen och den förgörande sjukdomen.

”The Boys Are Back”blev Miramax svansång, bolaget lades ner våren 2010, och på tal om sånger så är det här ”The Boys Are Back” når sina allra högsta noter. Användandet av Sigur Rós outplånligt vackra musikstycken på väl valda ställen i filmen höjer scener från bra till omvälvande och lyfter ”The Boys Are Back” till översta skiktet av filmer baserade på verkliga händelser rörande sjukdomar och dess påverkan på familjeförhållanden.

The Boys Are Back

Regi

Scott Hicks

Skådespelare

Clive Owen,
Emma Booth,
Emma Lung,
George MacKay,
Julia Blake,
Laura Fraser

Genre

Drama

Originaltitel

The Boys Are Back

Premiärdatum

15 september, 2009

Språk

Engelska

Längd

104 minuter

Produktionsår

2009