The Brothers Bloom

Rian Johnson gjorde film med familjens pengar, hyllades och lade grunden för sitt framtida yrkesliv. “The Brothers Bloom” är han andra film och hans första när han fick leka med någon annans pengar. Men mest imponerande med Johnson är ändå vilken cast han lyckades samla ihop till sin andra film. Rachel Weisz ringde honom personligen och ville vara en del av filmen samtidigt som Adrien Brody och Mark Ruffalo aldrig tvekade på att flyga till Östeuropa under ett par månader.
Förutsättningarna för en andragångsregissör kunde ha varit mycket bättre. Han fick skriva sitt manus med obegränsad kreativ frihet, han fick sin önskade budget och fick sina filmstjärnor. De flög till Montenegro och låtsades om att det var Mexico och spelade in storartade scener i Prags centrala delar. Men sen då? Tomhet. För det är just vad “The Brothers Bloom” är, tom och innehållslös.

Bröderna Bloom älskar att berätta historier. Eller skapa dem. Som världsledande fifflare går deras liv ut på att snärja människor, få dem att tro på deras berättelser och sedan bli en del av dem. För deras sista kupp lurar de en excentrisk och förmögen arvtagerska att följa med dem till Europa.

Konceptet, med ständiga berättelser inom berättelsen, är intressant, men fungerar inte alltid som önskat. Ömsom blir du bortdribblad i scener som kunde klipps bort för att behålla det linjära berättande, ömsom tror du att du förstår när du egentligen är helt bortdribblad. Men belöningen kommer mot slutet, när pusselbitarna läggs på plats och allting blir en halvdan aha-upplevelse.

Rian Johnson har haft tur. Det är skådespelarna som håller upp filmen och projicerar en lekfullhet som funnits när Johnson skrev sitt manus. “The Brothers Bloom” är en lätt film, men just det faktum att den aldrig blir allvarlig är kanske också dess största problem. Intrigen är relativt ointressant och egentligen bryr vi oss inte vem som blir lurad av vem eller varför.

“The Brothers Bloom” bygger på ett intressant, men underutvecklat, koncept och tänder aldrig till, ger oss aldrig det där “extra” och förblir en ganska slätstruken historia. Tyvärr.