The Burning Plain

Efter att ha köat i sammanlagt en mindre evighet, missat två fullsatta föreställningar och bränt kanske tre månadspengar på bussresor, snask och begagnade serietidningar fick jag äntligen se den. Min första klipp-och-klistra film. Short Cuts. Den skapade lite av en trend. Filmer som Grand Canyon och Happiness utmärkte sig. En massa priser delades ut. Slutligen mattades fenomenet av.
2000 kom Alejandro González Iñárritus “Älskade hundar”, med manus av Guillermo Arriaga. Det var en mycket bra film som ledde till ett fortsatt samarbete och fler filmer. Alla följer de samma berättarspråk. Det skall pusslas och trixas, meckas och donas, vändas och vridas. Laboreras med flertalet berättelser som kämpar för att slutligen flätas samman. När alla bitar smakar gott och passar bra blir det finemang, som i “21 gram”, men när en eller flera bitar sticker ut för mycket kan resultatet kännas krystat, som i “Babel”.

När nu Guillermo Arriaga långfilmsdebuterar med The Burning Plain hamnar dock alla delar på plats. Det innovativa bildstrukturerandet har tonats ner, “The Burning Plain” känns mer linjär än exempelvis “21 gram”.

“The Burning Plain” börjar med att Gina och Nick bokstavligen brinner upp tillsammans, en gasbehållare exploderar och de båda dör våldsamt. Historien blickar sedan både fram och tillbaka. Vi får följa Gina (Kim Basinger) och Nicks hemliga möten fram till deras död, men även de kvarlevande familjerna efteråt. Framför allt barnen Christobal och Mariana som i skuggan av tragedin inleder ett besatt och skadat förhållande. Charlize Theron spelar Mariana som vuxen. Hon brottas med minnena av det fruktansvärda som hänt och försöker komma över de svek hon gjort. Det är ångest på en svårslagen nivå!

Guillermo Arriaga bevisar att han klarar sig bra på egen hand. “The Burning Plain” är varm, smärtsam och tillmötesgående. Att det tekniskt fulländade manusdrivet från hans tidigare filmer saknas ser jag mer som en fördel. “The Burning Plain” siktar på hjärtat och lämnar dig jämrandes.