The Darkest Hour

Många är svenskarna som just nu försöker göra avtryck i Hollywoods filmetablissemang. Efter den hyllade tv-serien “The Killing” är Joel Kinnaman en av dem det tycks gå allra bäst för. När han nu gör sin långfilmsdebut i och med “The Darkest Hour” finns det dock mycket att önska, både från Kinnaman och från filmen i sig.
Premissen är ganska enkel: jorden blir invaderad av osynliga, utomjordiska varelser som tillintetgör allt som kommer i deras väg. I Moskva lyckas ett gäng ungdomar ta skydd i en källare, men inser när de lämnar källaren att de är tämligen ensamma i Europas största stad. Tillsammans får de nu försöka klara sig undan inkräktarna samtidigt som de letar efter andra överlevare.

Kinnaman är inte ensam om att inte prestera på topp. Han är i gott sällskap av den vanligtvis duktiga Emile Hirsch som även han får anses misslyckas med sin rolltolkning. Samtidigt ska skådespelarna inte lastas för mycket. Karaktärerna och dialogen de har att jobba med är knappast något som det går att göra underverk med. Detsamma gäller handlingen som är fylld till bristningsgränsen med logiska luckor. Att det yttre hotet utgörs av något som är osynligt är inte heller det speciellt tacksamt. Det är svårt att som publik skrämmas eller ens förhålla sig till något man inte kan se.

“The Darkest Hour” är inte rakt igenom genomrutten. Det finns, åtminstone bitvis, någon form av underhållningsvärde i den; men dess logiska brister, de platta karaktärerna och de bristfälliga skådespelarinsatserna svider mer i ögonen än vad det underhåller.