The Departed

Gangsterfilmernas mästare Martin Scorsese har äntligen hittat tillbaka till den genre han behärskar bäst. New Yorks skitiga bakgator har denna gång bytts ut mot 2000-talets Boston. Robert De Niro och Joe Pescis iskalla, italienskättade psykopater har fått lämna plats för den irländska maffian med Jack Nicholson på högvarv. “The Departed” är liksom Hong Kong-förlagan “Infernal Affairs” en intrigartad katt- och råttalek, där Scorseses guldgosse Leonardo DiCaprio och Matt Damon briljerar i rollerna som infiltrerande snut, respektive gangster.
Under de blodiga åren då Frank Costello hänsynslöst arbetar sig upp inom den irländska maffiahierarkin tar han den unge grabben Colin Sullivan under sina armar. Sullivan utbildar sig strategiskt till polis för att kunna förse Frank med information. Samtidigt låter Billy Costigan (DiCaprio) sig buras in på fängelse, för att skapa sig ett rykte och ny identitet, för att senare söka upp och arbeta åt Costello som han infiltrerar på Bostonpolisens vägnar.

“I don’t want to be a product of my environment. I want my environment to be a product of me.” Nicholsons vulgära gangsterboss Frank Costello suger direkt in tittaren i berättelsen med en välskriven, hårdkokt monolog i sann “Maffiabröder”-anda. Inledningsscenen osar klassisk Scorsese, där vi färdas ett par årtionden bakåt i tiden, och genom berättarrösten får vi reda på de etniska mosättningar som råder inom den undre världen. Det dokumentäraktiga fotot i inledningen framkallade “Mean Streets”-vibbar och fick mig att känna mig närvarande samtidigt som Rolling Stones “Gimme Shelter” spelades i bakgrunden.

Skådespeleriet är lysande in i minsta biroll. Leonardo DiCaprio har aldrig tidigare givit ett lika moget intryck, detta samtidigt som Jack Nicholson spelar Nicholson, med den djävulska charm han kommit att bli så beryktad för. Nicholsons smått överspelade, teatrala vredesutbrott är våldsamt underhållande och en viss hårresande tortyrscen förde osökt tankarna till “Casino”. Slutligen måste Alec Baldwin, Martin Sheen och framförallt Mark Wahlberg nämnas i deras polisroller. Varje gång Wahlbergs milt sagt uppkäftiga Dignam dyker upp och förolämpar både den ena och andra med sin bostonslang kan man inte låta bli att dra på mungiporna lite extra.

Spänning byggs effektivt upp och den påkostade filmen är tack och lov mer ett psykologiskt, karaktärsdrivet drama än en actionfilm. I sedvanlig Scorsese-anda tas tunga teman kring lojalitet, hämnd, maktbegär och förräderi upp och ingenting är vad man först anade. Nagelbitarscenerna och intrigerna avlöser varandra, regisserat med enastående precision. “The Departed” saknar djupet och den brutala kraft som vi beskådat i en del av mästarregissörens tidigare alster, men är välgjord och underhållande för stunden. Välkommen hem Scorsese.