The Fast and the Furious: Tokyo Drift

“The Fast and the Furious: Tokyo Drift” vänder sig till den (förhoppningsvis) lilla skara som gillar se unga idioter handbromssladda i japanska parkeringshus och se en kaxig amerikan tävla om en kvinna. Tjejer är lika mycket värda som bilar, de är objekt, priser, som bara de bästa förarna kan få.
I stället för Paul Walkers som infiltrerande polis i streetracingkulturen, möter vi Sean Boswell är på grund av sin något extrema hobby, streetracing, inte så populär hos den lokala polismyndigheten. För att undvika att hamna i fängelse flyr han till sin far, en barsk yrkesmilitär stationerad i Tokyo. Efter ha mött en ung landsman känner han sig mer tillfreds i sitt nya hemland, och det blir inte sämre av att hans nya kompis, Twinkie, introducerar honom för en annan illegal racingform – driftracing.

Det är inte svårt att plötsligt börja fundera på du ska äta till middag eller om du ska spela på Bingolotto i helgen. Tankar om både det ena och det andra dyker upp titt som tätt, och det är ingenting som har med filmen att göra. Racingscenerna är värdelösa, men är ändå bäst eftersom motorljudet överröstar den dåliga dialogen.

Och precis som i alla andra filmer med samma upplägg måste hjälten ha en rappare till sidekick. Denna gång är det Lil Bow Wow som ska stå för de coola kommentarerna, men han är i ärlighetens namn ett rejält nerköp från rapparen Ludacris, som var med i tvåan.

Om jag måste ta med mig någonting positivt från “The Fast and the Furious: Tokyo Drift” är det ljudet, både bilarnas ljud och musiken får biofåtöljerna att skaka, och även om bilden är värdelöst kan jag inte låta bli att le. Om du vill se streetracing eller snabba bilar är det bättre att köpa någon av “Getaway Stockholm”-dvd:erna, där svenska fartdårar åker genom Stockholm och jagas av polisen på E4.