The Fog of War

Robert S. McNamara, före detta amerikansk försvarsminister (1961 – 1968) var en av de mest kontroversiella, men också en av de mest inflytesrika politiska individerna under 1900-talet. I “The Fog of War: Eleven Lessons from the Life of Robert S. McNamara” berättar McNamara om sitt liv, vad han bade lyckats och misslyckats med. McNamara för en diskussion med oss som tittar på. Låter oss tänka till, och kommer med sina egna tankar.
“The Fog of War” är första gången någonsin McNamara ger en intervju som rör både Vietnamkriget, där amerikanerna blev aktiva 1965, men också Kuba-krisen 1962. McNamara var sålunda inblandad i två av de största och viktigaste händelserna inom amerikansk politik under 1900-talet.

McNamara är en fantastisk historieberättare. Han berättar historier från sitt liv med en häpnadsväckande precision för någon som ändå hunnit bli 87 år gammal. McNamara berättar om sin tid under andra världskriget, då han jobbade med analytiker och analyserade statistik för att göra amerikanska attacker så effektiva som möjligt. Han berättar vid ett tillfälle att 67 japanska städer bombades och mellan 85 och 90% av befolkningen i dessa städer miste sina liv – och efter det – var det dags att släppa två atombomber. Kritiken mot kärnvapen i överlag är skarp. “Det finns 7500 kärnvapenspetsar i USA, varav 2500 av dessa kan avfyras inom femton minuter, efter en enda människas beslut”. Bombningarna mot de japanska städerna sågs aldrig som omoraliska eftersom amerikanerna vann kriget. “Men vad gör det omoraliskt om man förlorar, och moraliskt om man vinner”, frågar han sig själv.

Errol Morris, erkänd dokmentärfilmare, har återigen använt sin så kallade interrotron, som beskrivits som en hembyggd intervjumaskin som visar hans eget ansikte framför kameran. På så sätt tittar McNamara ständigt Morris i ögonen (även om han sitter i ett annat rum) och rakt in i kameran på samma gång. Och visst gör det skillnad att någon talar direkt till dig.

När McNamara, mannen som vid ett tillfälle var en av de bäst betalde personerna någonsin (som VD för Ford, 1960) och en av de mäktigaste politiska personerna någonsin, börjar gråta – då är det otroligt starkt och mördande ärligt. Han ångrar sig, pekar på vad han och andra borde gjort annorlunda, men tvekar inte från att hålla huvudet högt. Det är respekt.