Publicerad kl 00:00 den 9 Jan 2006

av

Michel Elmoznino Laufer

melaufer@cine.se


För att framkalla kalla kårar hos dagens unga publik har det blivit en trend i Hollywood på senare år att återfilmatisera gamla skräckfilmer. Nu har turen, eller rättare sagt oturen, kommit till skräckfilmslegendaren John Carpenters ”The Fog”, från 1980. En berättelse där dåtid möter nutid, där vi tittare kastas in i ett mörkt mysterium, som den lilla amerikanska kuststaden Antonio Bay bär på, när den hemsöks av dimma, som dragit en förbannelse med sig.
Stadens invånare drabbas en efter en av märkliga dödsfall, som börjar ute till havs när filmens huvudperson, Nick, beger sig ut med några kamrater för att fiska, men då de med sitt ankare fastnar i en gammal säck på havsbotten. Denna öppnas och gamla föremål flyter i land.
Samtidigt så återvänder Nicks före detta, Elisabeth, till staden och tillsammans försöker de luska fram sanningen bakom den mystiska dimman.

”The Fog”, faller i alla de klassiska fallgropar som skräckfilmer ofta brukar hamna i så som karaktärer som är nästan lika utvecklade som de i reklamfilmer, och saknar all form av logiskt tänkande, billiga hoppa-till-effekter, samt en krystad handling med en twist på slutet. TV-kändisarna Tom Wellin (”Smallville”) i rollen som Nick och Maggie Grace (från tv-serien ”Lost”) som Elisabeth, misslyckas totalt med att förmedla sina karaktärers känslor, och relationen dem mellan är nästan skrattretande löjlig.

Nu förväntar jag mig inte att en skräckis som denna ska vara logisk, men man kan ändå tycka att det ska finnas en logik ”inom filmens ramar”. Samtliga karaktärer beter sig allt annat än logiskt och verklighetstroget. Under vissa av scenerna kunde jag inte låta bli att småle och tänka på standup-komikern Pablo Franciscos parodi på skräckfilmer: ”These kids love to die, they’re so easy to kill, you could strangle them with a cordless phone”.

Däremot så måste jag faktiskt medge att spänning existerar under vissa scener i filmen, framförallt scenerna med dimman. De specialeffekter och suggestiva ljudeffekter som användes var ganska läskiga och atmosfäriska och vaggade in mig i falsk säkerhet vid ett antal tillfällen. Särskilt dimman kändes välgjord och lite kuslig, och i efterhand fick jag veta att filmteamet hade tillgång till över 40 olika rökmaskiner, i olika storlekar. Filmen lyckas bra med att hemlighålla sin sluttwist, och med att skrämmas i vissa scener, även om manuset milt sagt är klichéfyllt. ”The Fog” är en sådan film som är så dålig och löjeväckande att den faktiskt blir kul och underhållande att titta på.

Om man vill se en välgjord film, eller är trött på klichéfyllda skräckremakes gör man bäst i att stanna hemma. Men om man däremot inte tar denna film på allvar, är lite lättskrämd och vill låta sig roas av substansfri underhållning i biomörkret så är ”The Fog”, faktiskt, ganska underhållande. Vill ni gå på en biodate en dimmig vinternatt och bli lite roade så funkar den här, men alla kräsna cineaster varnas för dimman.

The Fog

Regi

Rupert Wainwright

Skådespelare

Maggie Grace,
Selma Blair,
Tom Welling

Genre

Skräck, Thriller

Originaltitel

The Fog

Premiärdatum

14 oktober, 2005

Språk

Engelska

Längd

100 minuter

Produktionsår

2005