The Future

Det är något unikt, något obestämt fantastiskt med Miranda July. Hon behöver väldigt lite för att säga väldigt mycket.
I “The Future” spelar hon en danslärare som har svårt att dansa när hon är ensam. Hon kan knappt röra sitt huvud innan hon distraheras av någon detalj i rummet och när hon väl ska börja röra sin kropp finns det så många möjligheter att hon fryser till, hänförd över oändligheten i dansen. På samma sätt går det också att beskriva Julys filmskapande; ibland framstår hon nästan som självupptagen i med de minimalistiska detaljerna att helheten tar skada.

Som premiss framstår “The Future” som ganska banal. När July och hennes stationäre pojkvän Hamish Linklater bestämmer sig för att adoptera en skadad katt inser de samtidigt att deras nya ansvar kommer att förändra deras liv. De kan inte längre göra alla fantastiska aktiviteter som inte fyller deras vardag. För att få ut så mycket som möjligt från sin sista månad utan ansvar slutar de från sina arbeten, kopplar bort internet och lovar varandra att ha öppna sinnen.

Huvudkaraktärerna är inga genier, men July och Linklater använder deras oduglighet till samma sköra, mörka humor som genomsyrade Julys debutfilm “Me and You and Everyone We Know”. “The Future” är fylld med små fina, kärleksfulla scener som alltid balanserar linan till att vara för gulliga. Och trots att karaktärerna i grunden är två slackers helt utan ambition eller någon egentlig livslust lyckas July få oss att uppskatta båda precis som de är.

Allting i “The Future” fungerar inte prickfritt, men det mesta fungerar tillräckligt bra för att vi ska förbise svagheterna. Miranda Julys andra film är i det närmaste avväpnande i sin tysta och roliga framtoning. Och med ett slut som överraskar, vänder helt upp och ned på gulligheten är det svårt att inte uppskatta denna lilla pärla.