The Good German

Steven Soderbergh är en av vår tids mest experimentiella regissörer, en alkemist inom filmvärlden. Efter remakes på Tarkovskijs meditativa rymdepos “Solaris” och “Oceans Eleven” sammarbetar han ännu en gång med sin ständige vapendragare George Clooney. “The Good German” är en homage till 40-talets noir thrillers, men inte minst en pastisch på “Casablanca”.
Krigskorrespondenten Jake Geismar (Clooney) anländer från USA till ett sönderbombat Berlin, efter de allierades seger 1945. Komplikationer uppstår när Jake stöter på sin svartbörsfifflande chaufför Tullys tyska älskarinna Lena Brandt (Blanchett), som han haft en relation med under kriget. Mörka hemligheter nystas upp i amerikanernas och sovjeternas jakt efter nazistiska krigsförbrytare och den information som Lena tillhandahåller om hennes gömda make.

“The Good German” är en snyggt svartvit melodram med nostalgiframkallande musik av Thomas Newman. Det är en tekniskt intressant stilstudie, men också ett misslyckande. George Clooney är ingen Humphrey Bogart och känns som en sömngångare i huvudrollen, som saknar både charm och coolhet. Tobey Maguire (“Spider-Man”) övertygar inte som den sliskige Tully. Han ser helt enkelt för snäll ut. Cate Blanchett däremot är lika lysande som vanligt, i denna Dietrich-aktiga roll, där hon har lagt på en tysk accent, och där hennes fasta beslutsamhet att skydda maken känns påtaglig.

De hårt stiliserade karaktärerna är endimensionella och saknar trovärdighet. Liksom berättelsen hamnar karaktärerna i skymundan för 40-talsestetiken i denna själlösa och oengagerande politiska dramathriller. Filmen plagierar “Casablanca” rakt av i ett flertal scener, men saknar helt enkelt dess hjärta och dramatik, och en personkemi mellan Clooney och Blanchett. Nostalgiker som vill återuppleva 40-talets glansdagar – hyr klassiker med Humphrey Bogart och Orson Welles istället.