The Green Hornet

När vi presenteras för Seth Rogens bortskämda pojkspoling omges han av vackra damer mitt i småtimmarnas champagnesprut; i bakgrunden syns en flaska som körts in i en platt-tv. Jag skulle vilja påstå att denna bild är symptomatisk för Michel Gondrys mainstreamkliv – en pryltokig och våldsamt berusad attack mot traditionellt historieberättande och hemunderhållning. Stort, högljutt och slarvigt efterkonverterat i 3D, och ibland räcker ju det alldeles utmärkt.
“Green Hornet” är ännu en metatagning på superhjältegenren som på senare tid, med filmer som “Defendor” och “Kick Ass”, blivit så vanlig att den knappast längre kan räknas som originell. Superhjältar är numera vanliga förlorare, medvetna om genrens klichéer, som motiverar sina agendor med “alla goda superhjältar är idioter som gör si, och därför ska vi göra så…”. Rogen spelar slackern Britt – en korsning mellan Paris Hilton och Bruce Wayne – som efter sin fars mystiska död ärver ett tidningsimperium, går ihop med den kampsportsglade mekanikern Kato och bildar superhjälteduo.

Rogen har i egenskap av manusförfattare skräddarsytt mumliga repliker efter egen penna. Underbart för fans av det kanadensiska stjärnskottet som uppskattar hans offbeat-tajming och utstuderade anspråkslöshet. Det är maskerad brottsbekämpning à la Judd Apatow, hopmejslat med Gondrys uppfinningsrika verktygslåda. Flamsigt, piggt, glatt – och utan intresse av att ta källmaterialet till nästa nivå. Men jag gillar Rogen, jag gillar Gondry (egentligen hans kortare projekt mer än långfilmerna) och välkomnar uppföljare, Happy Meal-leksaker – hela baletten. Årets första superhjältefilm är ett imponerande stilmaraton som lär ha skrivits till ljudet av vattenpipan och “puff, puff, pass”-mantrat.