The Host

Under ytan på den mäktiga Han-floden, i hjärtat av den sydkoreanska huvudstaden Seoul, rör sig något overkligt. Dess existens hotar mångmiljonstadens befolkning, som ovetandes lever sida vid sida med detta monster, naturens egen oäkting.
Vid flodens strand lever och arbetar Gang-du (spelad av Song Kang-ho) med sin far (Byun Hee-bong) och sin dotter (Ko A-sung). När flodens hemlighet ger sig till känna blir Gang-du och hans familj plötsligt indragna i en kamp mot både myndigheter och det människoätande vattendjuret.

“The Host” är skrämmande. Dels för att den till stor del utspelas i dagsljus, men mest för att allt händer så fort. Visst, jag var beredd på att få se ett monster, men inte så tidigt. Och inte helt utan förvarning. Det är nog också därför som jag redan en tredjedel in i filmen känner ett stiltje, som åtföljs av en cirka tjugo minuter lång passage där alla idéer verkar tagit slut. Men, regissören Bong Joon-ho (som även medverkat i manusskrivandet) trycker sedan på med ytterligare kraft, och ett antal mindre vändpunkter gör att filmen får tillräcklig kraft för att räcka ändå in i mål.

“The Host” förlitar sig mycket på de realistiska specialeffekterna, så därför kan jag faktiskt stundtals känna att det blir långa väntetider mellan att monstret visar upp sig. Som om jag väntade mig en uppvisning. Detta är givetvis orättvist, eftersom filmen framförallt behandlar Gang-dus sökande efter sin bortförda dotter. Och om en familj som hjälper varandra. Det är egentligen där som filmens kärna ligger, i de mycket välspelade karaktärernas relationer. Framförallt är det den oduglige fadern, den återhållsamme farfadern och den unga dottern som ger liv åt den familj som slås i spillror av det muterande odjuret.

Det är uppenbart att “The Host” flörtar åt olika håll: mot kalla krigets sci-fi filmer och mot George Bushs invasioner i Afghanistan och Irak. Men det finns också en hel del ironi, på gränsen till parodi. Observera den nästan absurda scenen när hela familjen sörjer den förlorade dottern genom att kräla runt på golvet i en gymnastiksal och skrika ikapp. I de mörkaste stunderna ligger skrattet närmast till hands.

Bong Joon-ho har regisserat en bra film, på gränsen till mycket bra. Temat känns aningen för bekant och utvecklingen en smula förutsägbar. Filmens enda brist är egentligen att den lever på sina föregångare. Därför lyckas inte riktigt “The Host”, precis som dess monster, att bryta sig loss från det värddjur som har matat den med referenser och inspiration. Och det är, trots allt, kanske det allra viktigaste.