The Libertine

John Wilmot. Kontroversiell 1600-tals poet, försupen gentleman och älskare till tusentals otuktiga kvinnor. En man som kliver fram ur mörkret i en prolog, där han försäkrar oss tittare att vi inte kommer att gilla honom, än mindre när vi fått beskåda den berättelse han har att förtälja. Wilmot suger in oss med blicken och hans poetiska sätt att tala, och plötsligt befinner vi oss i 1600-talets England, där landet under kung Charles den andres styre härjas av prostitution och försupenhet. Under en teaterföreställning får Wilmot, även känd som Earl of Rochester, upp ögonen för aktrisen Elizabeth Barry, som dock blivit utbuad av större delen av publiken. Förälskelsen är ett faktum och John gör en vadslagning om att hon, under hans ledning, kommer att bli en blomstrande skådespelerska.
Johnny Depp är lysande. Ingen nyhet direkt, men hans inspirerade gestaltning av denna förföriska greve är inget annat än ett karismatiskt porträtt av en man som sakta men säkert drivs mot undergång av sina egna lustar och begär. I händerna på en annan mindre talangfull skådis hade rollen som greven kunnat bli pretentiös. Styrkan i Depps rolltolkning är att han lyckas väcka ambivalenta känslor hos mig som betraktare, där hans karaktär skildras i all sin komplexitet och dubbelnatur. Dennes liv är milt sagt utsvävande, vilket han proklamerar i introt, där han hävdar att somliga kommer att känna en avsky och svartsjuka över det antal kvinnor han förför. Ändå så kan man inte låta bli att tycka lite synd om honom och det tragiska livsöde denna provokativa, litterära talang går till mötes. Wilmot framstår som en självsäker man som vill väcka raballder. Trots att han vunnit kungens gillande går han till attack mot denne i en satirisk, sexuellt laddad och milt sagt uppseendeväckande teateruppsättning där han driver med hela det brittiska kungahuset, i en av filmens starkaste scener.

Minst lika stark är Samantha Morton, i rollen som Elizabeth Barry, vars högsta önskan är att bli en erkänd och uppskattad aktris. Om filmens Barry vore lika duktig som den briljanta skådespelerska som spelar henne skulle hon kunna skatta sig lycklig. Precis som motspelaren Depp är Morton en mångsidig talang att hålla ett öga på, som imponerat på mig i filmer som “Dur och Moll” och “Drömmarnas Land”. Här får hon möjlighet att spela ut ett brett känsloregister, bland annat i de scener där Depp försöker väcka känslor av passion och ilska då de repeterar inför en teateruppsättning. Slutligen måste även John Malkovich nämnas i hans subtila tolkning av Charles den andre.

Det dunkla, småkorniga fotot och den sparsmakade ljussättning filmen använder sig av stärker på ett effektfullt sätt denna berättelses mörker och dova atmosfär. Fotot och skådespeleriet är av hög klass men om man ska ha invändningar mot filmen så är det mot själva manuset. Wilmot är en komplex personlighet, relativt okänd för allmänheten, men när filmen är slut så hänger fortfarande flera frågetecken i luften. Vi får aldrig riktigt veta de bakomliggande psykologiska mekanismer till varför denna man tänkte och handlade som han gjorde, till flera av dennes motiv. Här skildras olika sidor av denne man, men vi kommer aldrig riktigt nära honom i detta porträtt på ett psykologiskt plan, vilket hade kunnat ge berättelsen än mer styrka.

Dunmores underhållande personporträtt av en kontroversiell historisk gestalt är en fascinerande lektion i människans mörka natur. Filmen hade kunnat vara ännu starkare om vi kommit den person den handlar om närmre men detta kompenseras av ett snyggt foto och gedigna skådespelarinsatser. Johnny Depp är lysande.