The Matrix Revolutions

“Aliens”, “Rymdimperiet Slår Tillbaka” och “Terminator 2: Judgement Day” – vad har dessa tre blockbusters gemensamt? Två ord. Framgångsrika uppföljare. 1999 skulle action/science fiction-genren återigen revolutioneras, denna gång av två relativt okända aktörer på marknaden. Bröderna Wachowski. “The Matrix” gav begreppet cool en helt ny innebörd i vår moderna dataålder, med en blandning av kvasi intellektuellt mumbo jumbo och svindlande specialeffekter. Storyn och skådespelarna imponerade inte särskilt mycket på mig om jag ska vara helt ärlig, men effekterna och de välkorreograferade actionscenerna var ögongodis. Jag tackade för det den gången.
Succén blev given, imitatörerna dök upp en efter en. Plötsligt var begrepp som “Bullet Time” en naturlig ingrediens i filmer och dataspel. Wachowski bestämde sig för att spela in två uppföljare parallellt. “Matrix Revolutions” är den avslutande delen i trilogin om den eviga kampen mellan människa och maskin. På de godas sida står återigen messianska Neo & co mot Agent Smith. Eller får jag säga en väldans massa Agent Smiths och gudaliknande “The Architecht”, skaparen av den datavärld där ingenting är omöjligt. Neo och Trinity måste bekämpa ondskefulla dataprogram innan mänskligheten läggs i ruiner, och profetian slår in. Metalliska jättespindlar och snabbslående agenter, slutstriden kan börja.

Tanken bakom projektet lär knappast ha varit att utveckla de buddhistiska filosofier och idéer om att den värld vi lever i är en illusion, som skymtade i ettan. Eller att nå ut till massan med kreativa artistiska ambitioner. Åh nej. Money, money, money, must be funny. Mer specialeffekter, mer action och mer Keanu Reeves åt folket. Kalla mig skeptisk, javisst. Men en såhär fullkomligt genomusel uppföljare eller film överhuvdtaget var det länge sedan jag tvingades genomlida. Om ljudeffekterna av de miljardtals smattrande kulor och flygande slag inte varit så högljudda hade jag åtminstone fått betrakta ett effektivt sömnpiller, men åh nej.

Allt vad man kan kalla handling och karaktärsutveckling är som bortblåst, men inte ens actionentusiaster kommer ha något att hämta. Slowmotionscener och springande på väggarna känns extremt uttjatat vid det här laget, det är sådant vi sett göras om och om…och om igen. Plötsligt är inte effekterna lika banbrytande längre. Bara det faktum att antalet kulor som pumpats ut genom maskingevär varit fler än mina gäspningar talar för sig självt. Och vart tog Storyn vägen? Det hela har reducerats till ett två timmars pang pang-kalas på dagisnivå – de onda ska bekämpa de goda så att inte världen går under. Help me!

Keanu Reeves är lika uttryckslös som en stelopererad zombie. Varför misstänker jag att hans framgångar bottnar i utseendet? En redan krystad romans mellan Neo och Trinity blir här ännu mera klyschig och hånskrattet ligger inte långt till hands. Birollerna får inget utrymme. Wachowski hade nog famlat bort sina skådespelare någonstans, när de satt och lekte med specialeffektsmanickerna och de åksjukeframkallande kameraåkningarna.
Slutscenen vill jag helst inte talat om. Det tillhör det mest löjeväckande jag sett, men hade fungerat utmärkt i en Jesus-parodi. Wachowski har nästan överträffat Monty Python.

Det finns två kategorier uppföljare – de lyckade och mindre lyckade. De tre jag nämnde i början av recensionen hör till första kategorin, eftersom de utvecklat de element som gjorde dess föregångare så framgångsrika i första taget – karaktärerna, specialeffekterna eller storyn. “Matrix Revolutions” faller tyvärr i den andra kategorin. Mer hjärna och mindre effektkalas till nästa gång tack!