The New World

Efter 45 minuter gick två personer. Jag tittade på klockan och suckade ljudligt. Kvarten senare gick ytterligare två, och den lilla salongen blev bara tommare och tommare. Helst hade jag inte suttit kvar.
“The New World” handlar om den första expedition, som senare skulle bli den första engelska kolonin i Amerika. Den nya världen innehåller inte bara ny natur utan också helt nytt sorts folk. Colin Farrell spelar huvudrollen som kapten John Smith, vars legendariska kärleksaffär med prinsessan (också känd som Pocahontas) står i centrum för en bitter och brutal strid mellan infödingarna och kolonisatörerna. “The New World”

Regissören Terrence Malick tycks ha en sanslös kärlek till långa svepande panoraman över vackra landskap. Precis som i “Badlands” från 1973, med Martin Sheen i titelrollen. När kamerasvepen kommer med bara några minuters mellanrum känns del emellertid desperat. Redan efter en halvtimme har vi förstått att Malick fått mycket pengar, och att han använt mycket till att hyra in helikoptrar som kan svepa över ett öde och vackert djungellandskap. Frågan är vad kamerasvepen tillför filmen? Vackra svep i all ära, men när de kommer oftare än dialogerna undrar man vad som egentligen gått igenom filmskaparens huvud.

Dialogerna är som sagt få, och musiken som ersätter dialogerna är öronbedövande och i vissa fall jobbig. Colin Farrell öppnar inte sin mun förrän efter tjugo minuter. Han hade gärna fått vara tyst längre än så. När vi väl får höra hans röst är det genom en sällsynt tråkig berättarröst. Just berättarröst brukar tillhöra de element som förstärker filmer och skapar en genuin känsla, men i “The New World” säger de antingen saker vi redan vet – eller överröstas av musiken. Vid Farrells sida hade jag väntat mig den numera omåttligt populäre Christian Bale. Bale syns i en lågmäld roll som endast figurerar i filmens avslutande tjugo minuter. Tyder det inte på desperation när man sätter Christian Bales namn på affischen? Det hade varit intressant att se vad Bale kunnat göra i Farrells roll.

Hela filmen är en lång början på slutet, och följer aldrig någon tydlig röd tråd. Gång på gång envisas Malick med sina natursvep, en infödingsflicka och några oengagerande berättarröster.