The Number 23

Det är sorgligt hur noirfilmen återfötts i det moderna Hollywood med så kraftiga oidipuskomplex att den knappt förmår existera utan att vanhelga sin förebild med omotiverat våld, sex och skräpig estetik.
Fenomenet är egentligen bara behagligt i Sin City, där noirkänslan förvaltas med respekt och inte gör större anspråk än att vara pastisch. När Joel Schumacher försöker flyta med någon knappt existerande modern noirvåg gör han det utan finess över huvud taget.

Walter Sparrow, spelad av Jim Carrey, lever ett stillsamt liv som hundfångare i en amerikansk småstad tillsammans med sin fru och sin son. När han snubblar över boken “The Number 23” tar tillvaron en helt ny riktning, boken som handlar om en hårdkokt deckare besatt av siffran 23 i en värld av femme fatales och sorgsna saxofoner påminner på något vis om hans eget liv. Hans läsupplevelse blir en lång utdragen deja vu som bollar biopubliken mellan filmens verklighet och den fiktion där Walter Sparrow föreställer sig själv i rollen som en tribaltatuerad Sam Spade med gravt dysfunktionell miniräknare.

Det blir psykologisk thriller berättad genom två parallellhistorier som visserligen hänger ihop på ett klyftigt och överraskande vis, men som begränsas av en helt hopplös ramberättelse som går ut på att siffran 23 är roten till allt ont. Den teorin stöds av en rad raffinerande bevis som läggs fram i filmen, Hiroshimabomben fälldes 8.15 på morgonen den 6 augusti. Åtta plus femton blir 23. Två delat på tre blir 0,666. Och så vidare.

Man sitter och suckar sig igenom halva filmen bara för att grunden historian står på är så urbota fånig, när Jim Carrey dessutom bygger sitt skådespel på sina komedierfarenheter blir det stundtals svårt att avgöra om det här är seriöst eller ett överfinansierat ironiskt skämt. När filmen trots allt lyckas överraska en med ett gäng oväntade vändningar så har man tyvärr redan gett upp.