The O.C. – Säsong 2

Att se den allt som oftast njutbara och glamorösa vardagen i Newport Beach och samtidigt instinktivt dra paralleller till den egna, oftast gråa vardagen är hjärtskärande. Behovet efter mer av den goda och spännande vardagen, som i själva verket är fiktiv, byggs på och ökar med tiden. Beroendet av just tv-serier är något som kommit med åren. Beroende av film fungerar inte på samma sätt. I en serie skapas en tätare relationen med personligheterna, vilket ofta gör att publiken på ett eller annat sätt lyckas placera sig själva i diverser situationer. När de obligatoriska problemen dyker upp löses de ofta med humor, eller på något annat smärtfritt sätt. Det är såhär livet ska se ut, tänker man när man bläddrar från en serie till en annan. Misär och depression under längre episoder existerar inte i tv-serier. Något sådant skulle ta oss alltför nära karaktärerna, och i slutändan dra med oss. “The OC” uppfyller alla krav för att skapa ett beroende. Varsågoda att äntra den goda världen.
Säsong 2 tar inte vid där den första säsongen avslutas. Ryan bestämmer sig som bekant för att följa med Therese tillbaka till Chino för att uppfostra barnet de fått tillsammans. Seth tar det hela hårt och vägrar att kommunicera med varken föräldrarna eller Summer. Samtidigt skapas komplikationer mellan Sandy och Kirsten som inte vet hur de ska handskas med Seths beteende.

Säsong 2 är, likt den första och obeskrivligt framgångsrika premiärsäsongen, en historia om skiftande lojalitet, mörka hemligheter och vänskap. Konceptet är det samma, även om det märks att man kommit in på andra säsongen. Gnistan mellan karaktärerna och den ofta välvalde humorn är långt ifrån densamma. Skådespelet som i många fall kändes så naturligt har ibland blivit stolpigt och nästan pinsamt. De sidekickkaraktärerna som skötte sina kort helt utmärkt i den första säsongen har fått eftergångare som ofta känns okomfortabla i de annars så trygga och numera välkända miljöerna. Flera hål i historien finns det fortfarande. Pinsamt glöms karaktärers gärningar bort och skapar en osäkerhet och synlig kvalitetsbrist.

– Beroende av en tonårssåpa? De intellektuella bör skaka på huvudet. För dessa skapar föräldrar och vuxenrelationerna utrymme för diskussion och ytterligare djupt tänkande. Som jag skrev i min recension på säsong 1 “ Den starkaste sidan, som gör serien komplett är ändå föräldrarna“. Jag håller mig fast till detta, även om manusförfattaren och tillika idégivaren Josh Schwartz verkar ha flytta ännu mer fokus till ungdomarna denna gång. Det är fel. Även om första säsongen innehöll problem även mellan föräldrarna är de mycket klarare, realistiskare och mer oförutsägbara än sist.

Det tar nästan emot att säga att “The OC” är en kvalitativ tv-serie. Trots att den skapat stjärnor kommer dessa att få det mycket svårt att hävda sig i filmer. Den hängivna publiken har skapat en alltför tät identitet och relation för att de överhuvudtaget ska kunna tro på andra rolltolkningar. Seriens första säsong var bättre, men gnistan och beroendet finns kvar – vilket fortfarande gör OC till seklets bästa ungdomsserie.