Publicerad kl 00:00 den 1 Jun 2006

av

Johan Riben

jriben@cine.se


På senare tid har vi sett en trend som går ut på att Hollywood gör nyinspelningar av klassiska skräckfilmer. Både ”The Hills Have Eyes” från 1977 och ”The Fog” från 1980 har fått moderna kopior, varav den sistnämnda var så usel att jag låg sömnlös i flera nätter. Det där var kanske en överdrift, men faktum är att extremt få, om ens någon, nyinspelning har överträffat eller ens nått upp till samma nivå som dess original. Nu har turen kommit till Richard Donners ”The Omen” från 1976, och till min stora förvåning är resultatet över förväntan.
Den sjätte juni 2006 sitter den amerikanske diplomaten Robert Thorn på en förlossningsklinik i Rom och väntar på sitt nyfödda barn. Någonting i förlossningen går dock snett och paret Thorns första barn dör. För att bespara sin ovetande fru Katherine från lidande, accepterar Robert ett erbjudande om att i hemlighet adoptera ett nyfött barn från en okänd moder som avled i samband med hennes förlossning. Fem år går och Robert och Katherines son Damian växer upp till en märklig pojke. I hans spår följer mystiska händelser och en dag blir Robert Thorn kontaktad av en präst som hävdar att Damian är Antikrist och ondskan förkroppsligad…

Anledningen till att den här filmen över huvud taget blivit gjord är förmodligen därför att datumet 6/6/06 kan tolkas som ”Satans nummer”: 666. Naturligtvis är det ett billigt PR-trick som i värsta fall kunde ha inneburit en stressad produktion och en betydligt sämre film. Tur att så inte är fallet. Den här gången får vi lite mer bakgrundsinformation och filmen börjar med ett krismöte i Vatikanen där 11:e september, tsunamin i Thailand och rymdfärjan Columbias haveri tolkas som tecken på att Satans krafter är i rörelse och att Antikrist har kommit till jorden. Scenen är långsökt, men fungerar, och ger oss ett bredare perspektiv av de händelser som i originalet överlämnades åt tittarens fantasi. I övrigt följs originalets manus i vissa fall till punkt och pricka, dock med ett par ändringar som varken stör eller irriterar. Dessutom är det kul att se hur väl filmen har ”moderniserats”. Ett exempel är Damians trampbil som har bytts ut mot en minst lika olycksbringande kickbike.

Skräcken då? Jodå, den finns där. I originalet infann sig skräcken tack vare att den mystiska stämningen sakta byggdes upp och till största delen på grund av att den lille satansungen var så obehaglig. Nu har man tagit det bästa från originalet och blandat med en del av det moderna filmspråk vi ser i dagens skräckfilmer. Resultatet blir en välbalanserad blandning av stämning och ett fåtal, men välplacerade, ”hoppa-till”-effekter som skapar rysningar på löpande band. Jag måste dessutom ge en stor eloge till musiken som är så pampig, storslagen och stämningsbyggande att biofåtöljen skakar. Omen är en film som helt enkelt måste ses på bio för att nå sin fulla kraft.

Viktigast av allt, hur sköter sig satansungen? Låt oss säga att den nye Damian inte ger oss 666 anledningar att hylla honom, men nog är han läskig så det räcker och blir över. Med skicklig ljussättning har man lyckats få fram det rätta utseendet på pojken som är lika hålögd och blek som i originalet. Resten av skådespelarna är förvånansvärt erfarna och sköter sig utmärkt. Extra roligt är det att se Mia Farrow från skräckklassikern ”Rosemary’s Baby” i rollen som Damians barnskötare. Som Katherine och Robert Thorn ser vi de erfarna och relativt duktiga skådespelarna Julia Stiles och Liev Schreiber (regissören av ”Allt är Upplyst”).

I stora drag är Omen en mycket välgjord nyinspelning om man jämför med dess konkurrenter. Den kanske inte överträffar sin föregångare, men är ett välkommet avbrott i den ström av hopp- och meningslösa filmer som har plågat genren på senare år. Över förväntan och klart sevärd.

The Omen

Regi

John Moore

Skådespelare

David Thewlis,
Julia Stiles,
Liev Schreiber,
Mia Farrow

Genre

Drama, Skräck, Thriller

Originaltitel

The Omen

Premiärdatum

6 juni, 2006

Språk

Engelska

Längd

110 minuter

Produktionsår

2006