The Producers

En film som blev en musikal som fick en Tony-stayett blev sedermera en film igen. Redan innan filmen startar kan man få sig ett gott skratt genom att fundera ut exakt hur Mel Brooks verk har hamnat på den vita duken – igen. Max Bialystock är producent på Broadway. En väldigt misslyckad sådan. Tillsammans med revisorn Leo Bloom kommer de båda fram till att en flopp på Broadway kommer att generera fasansfullt mer pengar än en brakande succé. Jakten på branschens sämsta regissör och manus kastar de två på en resa bland parfymdoftande babyoljeinsmorda indianer, rosa boafjädrar samt glitter såväl som glamour. Till slut bestämmer de sig för att sätta upp musikalen “Springtime for Hitler” av den minsta sagt excentriske författaren Franz Liebkind. Allt borde vara klappat och klart. Nästan i vilket fall som helst.
Nathan Lane, åh du underbara man. En kortväxt, rundad man med humor, hjärta och varm sångröst som kanske är mest känd från filmen Birdcage och rösten som Timon i den engelskspråkiga versionen av Lejonkungen. I en av de två huvudrollerna som den misslyckade Broadwayproducenten Max Bialystock är han helt fantastisk. Även om alla musikalnummer under filmen håller en hög klass är det Nathan Lane i klimaxnumret “Betrayed” som fick en av Chalmers biosalonger att fullständigt explodera i skratt och spontana applåder. Matthew Broderick som den inåtvända, blyga revisorn med gömda drömmar Leopold Bloom är helt lysande i sin karaktär som pendlar mellan hysterisk och kolugn. Hans förhållande till sin snuttefilt är humor på hög nivå. Will Ferrell är rolig nästan jämt, och att se honom skänka liv åt den tyske nazisten tillika musikalförfattaren Franz Liebkind är inget undantag. Uma Thurman spelar Ulla Inga Hansen Bensen Yonsen Tallen Hallen Svaden Svanson. Jojomensan, du läste inte fel. En svensk, läcker blondin med mer yppig byst än aktiv hjärna som vinner hjärtat hos såväl Leopold som Max. En svensk flicka som dock bryter på ryska? Lustigt värre.

The Producers är knappast en film som tar sig själv allra fullaste allvar. Det är knasigt, glatt och otroligt hysteriskt. I första hand en varm komedi, som även innehåller högklassig dans och sångnummer. Lite Astaire, lite Rogers, lite skön 50-tals stämning i samma kompott.
En film för deppiga dagar när man verkligen behöver ta till det extrema för få läpparna att peka uppåt.