The Proposal

Sandra Bullock har slarvat med sitt arbetstillstånd och hotas med deportering till Kanada. Hon friar till sin unge och ambitiöse assistent Ryan Reynolds. De reser till Alaska för att fira farmoderns 90-årsdag och för att övertyga familjen om de faktiskt är ett par. Upplagt för pinsamheter, eller hur?
Pinsamheterna bokstavligen haglar och salongens två kvinnogäng fnittrar frenetiskt åt Sandra Bullock och Ryan Reynolds genans. En örn som snor en mobiltelefon och någon som ramlar i vattnet, eller Bullock och Reynolds eviga kamp mot att inte försäga sig och verka som ett par – det är på den nivån humorn ligger och sålunda också den typen av skratt. Fnitter, fnitter… de gillar ju inte ens varandra.

Problemet med Bullocks och Reynolds vimsigheter är att vi som publik aldrig tror på det vi ser. Den 90-åriga farmoderns som vill se sitt enda barnbarn gifta sig är max 70 och Reynolds förmögne far ska ge intrycket av att vara arg. Och i synnerhet när grunden till historien är intressant. Det är många utlänningar som arbetar i USA som brottas med arbetstillstånd, uppehållstillstånd och alla möjliga papper som ska skickas hit och dit. Och att se en kanadensiska som Bullocks karaktär, med hela sitt liv etablerat i en stad, tvingas bryta upp och deporteras till Kanada på grund av slarv är egentligen en hjärtkrossande historia. Men den blir istället bara en simplistisk parantes och ursäkt för pinsamheterna.

Handlingen är naturligtvis förutsägbar, annat kan vi inte vänta oss av den här typen av film. Men om vi bortser från förutsägbarheten brister “The Proposal” ändå i sitt monotona tempo helt utan vändningar eller tempoförändringar. För vem gillar egentligen en resa från A till B, helt utan några vändningar? Det är ju sådana reser gemene man gör varje dag.