The Reaping

I sina Oscarsvinnande roller, I “Boys don’t cry” och “Million Dollar Baby”, spelade Hillary Swank hårda typer som antingen blev våldtagna, misshandlade eller dödade. Allt lidande Swank och hennes karaktärer gått igenom så här långt, känns som en mjuk uppladdning inför de katastrofer hon står inför i “The Reaping”.
“The Reaping” är en vilsen skräckfilm inbäddad i ett drama med blinkningar till thrillergenren. Vi får möta Katherine Morrissey, som har en ovanlig begåvning. Ryktet om hennes avslöjanden av myter, tar henne till en liten by i Texas där hon ska undersöka ett antal händelser som liknar Bibelns tio plågor. Vad hon kommer fram till, är ting inte ens naturvetenskap kan förklara. Vid sin sida har Hillary Swank Idris Elba, som inte har det mycket enklare än Swank själv. Efter “The Wire” har han haft en rad omöjliga uppgifter och hans senaste uppdrag är att försöka göra “The Reaping” allt annat än befängd. Han lyckas föga.

Här har vi en film som många andra. Ett gäng duktiga karaktärsskådespelare samlas för att göra film som är så absurd och gryning att Uwe Bolls filmer framstår som realistiska. Regissören Stephen Hopskins, som tidigare regisserat ett gäng avsnitt av tv-serien “24” litar inte på sitt manus och pumpar istället fram hög musik, allt i hopp om att öka anspänningen. Hopskins måste ha bestämt sig för att skräck inte längre behövde vara tekniskt skrämmande, utan bara blixtrande och med mystisk mumbojumbomusik.

Jag ställde mig själv frågan om den här filmen är en hederlig “on mot god”-historia eller en politiskt ståndpunkt om anti-intellektuellism (vilket är minst lika osmakligt som intellektuell elitism)? Det enda jag kom fram till är att “The Reaping” skulle kunna vara båda av ovanstående, men lyckas med varken eller, bara det är spektakulärt.