Publicerad kl 00:00 den 4 Maj 2006

av

Michel Elmoznino Laufer

melaufer@cine.se


11:e september. Ett datum associerat med skräck och terror. Efter terrorattentaten har den globala rädslan för terrorism ökat, medan större säkerhetsåtgärder har vidtagits. Jakten efter misstänkta attentatsmän har blivit en allt viktigare del av den amerikanska politikens agenda, sedan hösten 2001. ”The Road to Guantánamo” är den verkliga berättelsen om de tre unga, olyckligt lottade vännerna Shafiq, Ruhel och Asif, som faller offer för falska anklagelser och fängelsestraff i kölvattnet på 11:e september. Vi får följa denna pakistanskättade trio från England, när de ska bege sig till Pakistan, då en av de ska gifta sig. Resan går inte riktigt som planerat, då de tillfångatas av amerikanska trupper, när de befinner sig i Afghanistan. Trion misstas för att vara talibaner och sätts i allt annat än trevliga fångläger i Kuba i små burar och celler.
Winterbottom är en vågad regissör. Han är inte rädd för att testa olika filmstilar och tänja på mediets gränser för att förmedla sina berättelser. ”The Road to Guantánamo” känns rakt igenom realistisk och är gjord som om den vore en dokumentär. Intervjuklipp med den verkliga trion varvas med autentiska scener från trions resa till Pakistan och från de fångläger de hamnar i. Framförallt scenerna från fånglägrena är starka, då filmen lyckades väcka ett förakt inom mig, över den absurda behandling dessa män tvingades genomlida, trots att de var helt oskyldiga.

Filmen visar på paranoian som råder inom den amerikanska armén, då männen gång efter gång kallas till löjeväckande förhör i lägrena. Förhörarna försöker få männen att erkänna sig skyldiga till deltagande i terrorattentat, genom att psyka de, men utan att ha någon egentlig grund för deras anklagelser. Mina tankar fördes till ”Ingenmansland”, där kritik riktades mot FN, och dess ineffektivitet som fredsbevarande organisation för mänskliga rättigheter. Här är det istället den amerikanska armén, som påstår sig följa Genévekonventionera, som ställs på pottan med byxorna nere. Bilder som när en muslimsk fånge blir fastkedjad i sin lilla cell och inte kan röra sig för att han bett till gud, eller en mentalt handikappad fånge blir misshandlad av soldater för att han ger ifrån sig ljud på natten, etsar sig fast långt efter filmen. Winterbottom vill inte bara få oss att tänka, han vill få oss att känna. Bilderna är ofta väldigt närgångna med en handhållen, lite småskakig kamera, som bidrar till den känsla av närvaro som man velat åstadkomma.

Att förmedla politiska åsikter med en hett angelägen relevans i vår tids oro över terrorism, genom oskyldiga anklagades ögon är ett modigt drag som fungerar bra. Moraliska frågor kring vad som är rätt och fel, till vilken grad det är moraliskt berättigat av samhället att utkräva hämnd på attentatsmän tas upp, men utan att ge några svar. Det jag däremot saknade lite i filmen var en lite mer närgången introduktion av de tre huvudpersonerna, om deras liv i England och deras familjer, innan resan. Visst lider jag med dem och visst kan man säga att själva fånglägrena spelar en av huvudrollerna, men att komma lite närmre de personer vi får följa hade inte skadat. Men trots detta och trots att det tar ett litet tag innan man verkligen sugs in i filmen, så är detta ett starkt drama, om några av konsekvenserna av 11:e september.

The Road to Guantánamo

Regi

Michael Winterbottom

Skådespelare

Arfan Usman.,
Farhad Harun,
Rizwan Ahmed,
Waqar Siddiqui

Genre

Dokumentär, Drama

Originaltitel

The Road to Guantanamo

Premiärdatum

9 mars, 2006

Språk

Engelska, Arabiska

Längd

95 minuter

Produktionsår

2006