Publicerad kl 12:05 den 7 Okt 2014

av

Albin Wesley

albin@cine.se


Det är tolv år sedan Andrew Bujalski och hans film ”Funny Ha Ha” blev startskottet för en ny amerikansk independentrörelse inom filmkonsten, vad som kom att kallas mumblecore var fött. Med naturalistiska skildringar av utdrag ur unga människors liv, allt som oftast gestaltade av amatörskådespelare och filmade med de lägsta av produktionsvärden (ovanstående film spelades in med en Aaton 16mm XTR med tillhörande korniga slutresultat), stod mumblecore för en antites till Hollywood, som så många filmrörelser gjort förr. De tidiga filmerna tenderade att vara ömsom lågmält vackra, ömsom händelsefattigt tråkiga. Men sen dess har mycket hänt, skulle man måla upp en tidslinje över filmer som har sina rötter i denna rörelse antingen genom sitt innehåll eller genom sina upphovsmän, så skulle det bli en väldigt tydlig skiftning från detta naturalistiska och amatörmässiga till någonting större. För mig markerar ”The Skeleton Twins” något slags ny höjdpunkt på en sådan tidslinje.

Producerande bröderna Mark och Jay Duplass gav sig in i genren strax efter den mest mumlande mumblecoren lämnat plats för en nyare amerikansk indie, och denna gav man sig på att vidareutveckla till nånting ännu större. Något större innebär inte hollywoodstråkar eller förenklad dramaturgi, det betyder inte Julia Roberts eller Richard Gere. Något större betyder rent filmiskt utrymme för symboler, karaktärsdjup, brott mot konventionellt berättande – en ny naturalism som fokuserar på människors inre snarare än något annat. Och det är här ”The Skeleton Twins” uppnår nya höjder.

Filmen följer tvillingsyskonen Maggie och Milo, spelade av Kirsten Wiig respektive Bill Hader, som återser varandra efter många års åtskiljdhet. När Maggie just är på väg att ta sitt liv får hon ett samtal om att hennes bror misslyckats med ett självmordsförsök, och efter att ha besökt honom på sjukhuset tar hon med sig honom hem till deras uppväxtstad. Under filmens gång rivs gamla sår upp genom gamla skelett som lämnar garderoberna, däribland gamla förhållanden, deras mor, otrohetsaffärer och för all del den diskrepans som för många år separerade de tidigare oåtkiljaktiga tvillingarna. Maggie och Milo försöker febrilt pussla ihop sina egna liv med varandra och de människor de har runt omkring sig, allt för att inte gå under.

Genom korta minnesbilder återberättas emellanåt små fragment av syskonens barndom, vilket blir till kompletterande bitar i pusslet man som åskådare själv försöker att lägga. Målet med filmen är nämligen på något sätt förståelse, förståelse av protagonisterna och för all del förståelse av en själv. Varför de båda inledningsvis försöker avsluta sina liv står inte klart förrän långt senare, om ens då, men det är tydligt att det är berättigat. ”The Skeleton Twins” jobbar väldigt effektivt med det subtila, den kastar inget i ansiktet på sin tittare utan utnyttjar sitt medium maximalt för att uppnå ett intrikat, välbalanserat och aldrig för uppenbart eller förutsägbart narrativ. Filmens stora succé grundar sig dock framför allt i balansakten som är obligatorisk i allvarsamma dramakomedier, såväl som att den verkligen vågar ta sig själv på allvar och inte duckar för de större gesterna och känslorna. Varenda scen innehåller stora känslor, många är dystra och rent av sorgliga, men lika många lockar till stora skratt och övergångarna mellan dessa kan ske i en handvändning, utan några som helst problem. Andra scener kan präglas av en känsla av likgiltighet, men då av något slags kypande obehaglig likgiltighet som snarare går över i uppgivenhet – vilket förstås identifierar tittaren med filmens uppgivna subjekt.

Att våga göra komedi om allvarliga ämnen är en sak, att ändå dessa lägen behandla de allvarliga ämnena med den respekt de förtjänar är desto mer ovanligt, och en stor konst. ”The Skeleton Twins” lyckas med detta. Den ger oss som åskådare väldigt mycket genom runda, nyanserade karaktärer, vackra bilder i både symboler och direkt porträttering, högklassig komik och känslosprudlande dynamik mellan sina alla gestalter. Mig som enskild mottagare ger den ännu mer, insikter i mig själv. ”The Skeleton Twins” gör mig lycklig att mumblecoren – likt skeletten som lämnat garderoberna – har lämnat det gamla bakom sig till de senaste årens störe indiedramans fördel, och av dessa är ”The Skeleton Twins” förmodligen den allra bästa.

The Skeleton Twins

Regi

Craig Johnson

Skådespelare

Bill Hader,
Boyd Holbrook,
Kristen Wiig,
Luke Wilson,
Ty Burrell

Genre

Drama

Originaltitel

The Skeleton Twins

Premiärdatum

10 oktober, 2014

Språk

Engelska

Längd

93 minuter

Produktionsår

2014