The Squid and the Whale

Jag har sett få filmer som vuxit och blivit bättre med tiden. Likt ett bra vin har “The Squid and the Whale” blivit bättre och bättre efter en, två och till och med efter tre veckor, trots att jag inte sett filmen mer än en gång. Jag började skriva recensionen för mer än en månad sedan, vissa dagar har jag lyckats skriva tre rader, andra en halv sida. Men det har sällan känts som jag lyckats göra filmen rätta för hur bra den är. Ju mer jag skrivit om den och ju mer jag funderat på den – desto bättre har den blivit. Jag har nått det stadiet att “The Squid and the Whale” inte kan bli mycket bättre, och jag har bara gjort det svårare för mig själv att motivera det. Att beskriva storheten i “The Squid and the Whale” är svårt, för att den, likt några få undantag av geniala filmer, är någonting som är nästintill omöjligt att motivera med ord, man måste se det.
Bernard Berkman är universitetslärare, och en gång i tiden en framgångsrik författare. Han är familjens skaparsinte, intellektuelle och framförallt själupptagne dominant. Vid sin sida har han sin fru Joan Berkman, också författare, men på senare tid mer framgångsrik än sin make. Makarna Berkman har två söner, 16-årige Walt och hans 12 år gamle bror Frank. När föräldrarna beslutar sig för att separera innebär det jordens undergång för Frank samtidigt som Walts idolisering av fadern inte kan upphöra.

När små barn tittar upp på sin föräldrar ser de gudar vaktandes över dem. Föräldrar är stora, de får ting att synas och försvinna, och de vet allt om allting – vilket är anledningen till att små barn har hemligheter och ljuger – maktbehovet börjar redan då. När barn blir äldre, blir deras föräldrar mindre gudalika. Detta är bland annat vad Noah Baumbach lyckas kommunicera med oss tittare. Budskapen i, vad Baumbach själv har sagt, denna halvbiografiska historia, är att skilsmässa är skit.

Filmen inleds med en tennismatch, och sidorna familjen tagit är tydliga. På pappa Bernards sida står Walt och på mamma Joans sida står Frank, vilka också blir lagen utanför tennisbanan. När vi kastas in i matchen, med föräldrarnas gapande och livligt diskuterandes är det tydligt att familjen Berkman spelar på sin sista sträng. Sönerna träffas extra hårt av föräldrarnas separation, de får se sina hjältar till föräldrar förändras från att ha varit deras enda trygghet till att bli deras enda osäkerhet.

Jeff Daniels spelar Bernard, familjens dominant och är fantastiskt gestaltad av Jeff Daniels. Han lyckas få fram en mångsidig, intensiv, komplicerad och frustrerande karaktär, precis som Baumbach har beskrivit sin egen far. För att förstå sig på en karaktär, av Bernards komplexitet skulle det krävas en film, enbart om honom. Daniels gåva är att han tar sig an en så pass svår karaktär på sitt eget sätt och tolkar Baumbachs manus på sitt eget sätt. Bernard är den mest skarpsinte och framförallt mest självupptagna personen i varje rum. Han har alltid de märkligaste åsikterna av alla, både gällande litteratur och sport. Daniels har icke desto mindre fenomenala skådespelare att luta sig emot. Laura Linney spelar hans fru, en kvinna som älskar sina barn, samtidigt som hon har en syn på livet, som hennes make inte längre delar.

Men det är barnen som tar filmen till en ny nivå. Jessie Eisenberg och Owen Kline lyckas stundtals stjäla all uppmärksamhet då det på ett perfekt sätt målar samma smärta som miljontals barn känner i samma situation.

“The Squid and the Whale” är en sorglig – ibland tuff, och ofta rolig – syn på en familj under en skilsmässa i New York under sent 80-tal. Men i stort en film som granskar människan och hur den anpassar sig till nya omständigheter. Baumbachs nyanserade dialog är ett mästerverk, och lyckas komma ut till sin fulla rätt med skådespelarnas gudabenådade prestationer. Tack vare de välutvecklade bakgrundshistorierna blir det en trovärdig film, med ett snyggt foto, tydligt inspirerat av franska nya vågen, likt Wes Andersons filmer.

För att sammanfatta min kärleksförklaring, “The Squid and the Whale” är en enormt välskriven berättelse, som många miljoner barn kan relatera till. Humorn är mörk och stundtals underbar, men vad vi minns och jag alltid kommer minnas är Jeff Daniels fantastiska insatts.