The Town

Millennieskiftets träigaste Hollywoodhunk fann vägen till kritikers hjärtan med den hårdkokta Bostonskildringen “Gone Baby Gone”. Men dåligt lokalsinne har visat sig vara Ben Afflecks akilleshäl, för trots att vi är i Charlestown känns det som drömfabriken i änglarnas stad. Erfarenheterna från de många formel 1A-produktionerna “over there” gör sig påminda i slarviga comic reliefs, övertydliga karaktärsteckningar och en kärlekshistoria som skulle få Douglas Sirk att spotta smör i graven.
Affleck har castat sig själv i huvudrollen som Doug, ledaren för en maskförsedd rånarliga med irländsk-katolska arbetarrötter. Han blir upp över öronen förälskad i Claire, managern för den bank som i filmens brutala inledning utsätts för bovkompaniet. Dougs förflutna och drömmen om en bättre framtid utkämpar dramats dragkamp, bekymmer radas upp och ett dubbelliv formas där våldsamma heistsekvenser står för hjärnan medan hjärtat defibrilleras av en absurd romans.

Biljakterna genom stadsrummet är hårresande och de våldsamma konflikterna pulshöjande. Men trots de hemtrevliga “Heat”-vibbarna blir Affleck aldrig en värdig utmanare till Michael Manns saga om rättvisemyntets dualism, som trots blåfiltrerat yttre bryter ner tjuv- och polisdikotomin i nyanser. I “The Town” fungerar det inte, främst för att deltagarna i boxningsmatchen – Affleck vs. Jon Hamms FBI-ledare – är kantiga kombattanter, så upptagna med att leverera one-liners och rätta sig efter manusgenvägar att de reduceras till prickskyttar och måltavlor.

“The Town” är våldsam underhållning som gör sitt bästa för att överrösta sentimentalitet med svordomar. Men till slut spökar den där akilleshälen, Afflecks Hollywoodindoktrinerade vilsegång i Boston, som smetar och svider likt blodläckage i nyköpta strumpor.