The Ugly Truth

Katherine Heigl och Gerard Butler spelar två karaktärer du lär dig att hata i den senaste frustrerande dåliga filmen från drömfabriken i väst. Det är precis lika dåligt som vanligt när fördomar ska dissekeras och två “oförutsägbara” människor finner kärlek.
Heigl spelar en tillknäppt tv-producent som tvingas anställa sin raka motsats; ett chauvinistiskt charmtroll. Butler, som utstrålar mer troll än charm, anställs för att predika om mäns simplistiska sexualitet i det dagliga inslaget “den bistra sanningen”. Män vill ha sex. Och sen tar det slut. Nyanserna är inte fler än så.

Det finns ändå ett visst underhållningsvärde i “The Ugly Truth”. Det är sällan du får chansen att ta del av två totalt talanglösa skådespelare som får dela på så mycket dåliga repliker. Som tur är blir film inte mycket sämre än så här. Det kan bara bli bättre efter en och en halv timme av bister sanning.

Det måste vara frustrerande att heta Robert Luketic. 25 år gammal, nyutexaminerad från en prestigefylld filmskola i Australien flyttar han till USA, och idag, 10 år senare har han fortfarande inte gjort en enda bra film. Det kommer kanske inte som någon överraskning att Luketic misslyckas radikalt med att skapa kemi mellan Heigl och Butler, som å sin sida bländar varandra med sina falska leenden och icke-genuina framstrålning.

Inte ens när “The Ugly Truth” nästan plagierar klassiska scener (orgasmscenen i “När Harry mötte Sally”) blir det ens fnitterroligt. Och det är just sådana scener, de halvdana försöken till vulgariteter som sätter spiken i kistan. Luketic sänker ett redan sjunkande skepp med sina försök till Apatowsk humor.

Men tycker du om filmer som förlitar sig på elakheter och där genusdebatten vrids tillbaka 50 år. För guds skull, då har du äntligen hittat en film som är gjord för dig.