The Unit – säsong 1

Hemma på basen är de bara “vanliga yrkesmilitärer”. Bara deras närmaste vet om hemligheten bakom “The Unit” – den hemliga specialstyrkan som bara svarar på presidentens order. Vi får följa en specialstyrka som riskerar sina liv på uppdrag jorden runt medan deras fruar försöker hålla ställningarna hemma. Jonas Blane (Dennis Haysbert) leder uppdragen ute på fältet och är ansvarig för Bob Brown (Scott Foley) som han tagit under sina vingar. Jonas fru Molly (Regina Taylor) är matriarken på militärbasen som vägleder och tröstar de andra fruarna.
David Mamet, som skapade “The Shield” ligger bakom “The Unit”, och har sin “Shield”-kollega Shawn Ryan som exekutiv producent. Den finns en liten skara vars dyrkande för David Mamet aldrig kommer att minska. Och jag förstår det inte. “The Unit” är klassisk Mamet-smörja. Mamet har aldrig lyckats beröra mig (varken i “De omutbara” eller “Hannibal”) och i “The Shield” har han lyckligtvis inte speciellt mycket att säga till om. Där är det Shawn Ryan som styr med bravur.

I “The Unit” är inte Mamet bara skapare av serien. Han skriver om avsnitt ur Eric Haneys bok Inside Delta Force och lyckas göra det mer segdraget än “Desperate Housewives” på tomgång. Mamet försöker skapa en sorts blandning mellan just “Desperate Housewives” och “24”. Lite action och lite dispyter hemma. Några rykte som florerar. Någon är otrogen och tillbaka till öknen i mellanöstern där fyra män leker krig.

Dennis Haysbert ville absolute inte lämna “24”, men när hans karaktär tillslut fick slänga in handduken var CBS där och snabbade upp honom. Som president i “24” var han genialisk och kanske den bästa tv-presidenten någonsin. Men i “The Unit” känns Haysbert tyvärr bara felplacerad. Han är alldeles för gammal för att springa runt som soldat, och hans hållning är alldeles för auktoritär för att han bara ska vara soldat. Haysbert hade däremot fungerat alldeles utmärkt som överbefälhavare eller general.

“The Unit” har extremt ojämna avsnitt. Det bästa är väldigt bra, medan de flesta är mediokra och följer samma formel. Vi lyckas aldrig bli överraskade, och även om det inte är tänkt så, kan man utan problem se avsnitten fristående. Hade det funnits en tydligare kontinuitet mellan avsnitten hade det varit bättre. Nu blir det vitt skilda avsnitt utan struktur där karaktärerna aldrig lyckas byggas upp. Nu skiftar istället Mamet fram och tillbaka mellan farliga uppdrag och hemmafruarnas sysslor i hemmet. Med mer fokus på uppdragen hade man kunnat bry sig mer. Nu vill jag inte bry mig om någon, och skulle egentligen höja ett ögonbryn om någon dog.

Mamet lyckas ändå skapa snygga krigsscener. Men när det ser som bäst ut byter han tillbaka till fruarna som bara försätter berättandet i stiltje och för inte fram historien på något sätt. Sedan hoppar vi tillbaka i krigsscenen och påminns som makarnas farliga uppdrag. Men uppdragen blir aldrig farliga i mina ögon. De blir helt enkelt inte tillräckligt djupa. De ska pressas in under fyrtio minuter och dessutom samsas med fruarnas problem.

Vad som gör många serier så bra är att man lyckas identifiera sig, och komma nära karaktärer i serien. I “The Unit” sitter man i en tacksam situation. Kamratskapet inom en specialstyrka i armén måste vara bättre än någon annanstans på jorden. Men här får vi aldrig känna på kamratskapen i enheten. Vad som gjorde “Band of Brothers” så bra var att vi verkligen kom nära alla medlemmar. Här finns det massvis med tid att göra detsamma, men vi aldrig se några band utvecklas mellan soldaterna.

Det märks att CBS gett Mamet är stor budget – miljöerna är extremt välarbetade och för en gångs skull får jag intrycket av att budgeten har används i rätta ändamål. Men vad hjälper det när det ändå är så dåligt?