Publicerad kl 00:00 den 14 Maj 2006

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


”Three Kings” är en av få krigsfilmer som prickar in sig på kriterierna rolig, provocerande, ärlig och cool. David O. Russell har hittat en härlig balans och bortser helt och hållet från sentimentala scener och moral.
Irak, mars 1991. Kriget är över och de amerikanska soldaterna Gates, Vig, Elgin och Barlow försöker få dagarna att gå. De ser fram emot att lämna det karga landskapet nu när eldupphöret blivit officiellt. Just som man är i färd med att bryta upp, packa grejorna och åka hem får de tag i en karta som pekar ut en bunker där Irakierna gömt stulet Kuwaitiskt guld.

Spike Jonze är en av vår tids mest spännande regissörer. Klart i alla fall är att han är en av de mest inovativa, och möjligtvis en av de absolut bästa. ”Three Kings” är inspelad samma år som Jonze regisserade den mångfaldigt prisbelönande ”I huvudet på John Malkovich”. I ”Three Kings” har Jonze emellertid inte stått bakom kameran, utan framför. Han spelar Conrad Viq, den halvkorkade och sprängmedelsglade soldaten från sydstaterna som till sin egen skam inte gått ut gymnasiet. George Clooney, Ice Cube och Mark Wahlberg är inte lika härliga som Jonze, men de levererar precis vad som förväntas av dem. De levererar coola kommentarer, ser coola ut, och är ganska coola överhuvudtaget. Men ”Three Kings” är inte bara en cool actionfilm där George Clooney tittar ut över solnedgången. Regissören David O Russell har lyckats blanda in politik på ett initierat och diskret sätt. Russel väljer aldrig sida och låter hela tiden publikens tankar vara öppna. Han väger både det positiva med Gulfkriget mot det negativa, och lyckas i alla fall få mig kluven.

Russel försöker visa vad som egentligen hände i Kuwait, och lyckas väl, men när soldaterna vid ett tillfälle vinkar mot en irakisk liten flicka som de precis har räddat känns det som Russel snubblar på sina egna skosnören – och de amerikanska soldaterna står återigen som hjältar och räddare av Kuwait. Vid sidan av detta har Russel lyckats så bra med att visa krigets ironi. I ett par scener får vi se halvdöda fåglar i en oljepöl, brinnande oljefält och i kontrast till detta Saddams Mercedesbilar som han plockade åt sig från Kuwait, rolex-klockor, mobiltelefoner och massa annat.

David O. Russel har också använt sig en annorlunda teknik för att filma, där framförallt ljussättningen är smart planerad. Ljussättningen tycks vara designad för att överdriva de vita och svarta kontrasterna. Svart och vitt står oftast som etniska förträdare för nationer. I detta fall handlade det om att de vita kom för att ta de svarta. Både olja och folket. Med andra ord försöker Russel att ge en klarare bild av vad kriget gick ut på, utan att själv säga det. Han låter åskådaren tolka på sitt egna sätt.

Å andra sidan, för de inblandade soldaterna var kriget någonting mitt i mellan svart och vitt, precis som Russel visar är kriget grått ur soldaternas synvinkel. Soldaterna är oförstående om vad deras roll i kriget egentligen är. Filmens första replik är ”are we shooting”, och som Major Gates senare säger ”I don’t even know what we did here”. Vidare under en tortyrscen ställer en Irakier frågan ”What is the problem with Michael Jackson?”, och Russel låter oss själva svälja svaret.

Slutligen, ingenting förändrades för varken svart eller vitt. I slutskedet av kriget måste Saddam Hussein ha skrattat åt ironin, då han fortfarande satt kvar där han satt innan kriget började och koalitionens ledare hade alla blivit utbytta (Clinton valdes istället för Bush och Yeltsin istället för Gorbachev).
På djupet är ”Three Kings” en intelligent krigsfilm som skiljer sig från mängden. Om Russel vågat göra slutet mindre amerikanskt, tonat ner patriotismen och fortsatt på samma spår som resten av filmen är i hade fler sett storheten i David O. Russells film.

Three Kings

Regi

David O. Russell

Skådespelare

Cliff Curtis,
George Clooney,
Ice Cube,
Jamie Kennedy,
Mark Wahlberg,
Nora Dunn,
Spike Jonze

Genre

Action, Äventyr, Komedi

Originaltitel

Three Kings

Premiärdatum

27 september, 1999

Språk

Engelska, arabiska

Längd

114 minuter

Produktionsår

1999