Tigern och snön

“Tigern och snön” är italienske regissören och komikern Roberto Benignis nya film. Den beskrivs som ett romantiskt drama och i pressmaterialet säger Benigni att han hoppas att filmen ska “överraska, oroa, roa och gripa åskådaren”. Frågan är om han lyckas.
Attilio (Roberto Benigni) är en smått förvirrad filosofiprofessor som är frånskild med två barn. Han är förälskad i Vittoria (Nicoletta Braschi), en kvinna han inte kan få. Attilios gamle vän, den irakiske poeten Fuad (Jean Reno), besöker Rom och både Attilio och hans älskade går för att lyssna på honom. Irak-kriget är precis på väg att bryta ut och Fuad känner att han måste åka hem till sitt folk och Vittoria följer med honom. Snart ringer Fuad och meddelar att Vittoria skadats allvarligt i ett bombanfall och Attilio bestämmer sig för att åka till Irak för att hjälpa henne.

“Tigern och snön” är en vild blandning mellan komedi och drama. Många gånger är de teman som filmen utforskar både rörande och tragiska, men hela tiden märks det att Benigni framför allt är komiker. Humorn är också av typiskt italienskt snitt, väldigt lättsam och ofta med fysiska inslag. Fungerar det? Bättre än väntat skulle jag vilja säga. Det blir aldrig tråkigt och många scener är riktigt roliga. De bitar av filmen som ska vara allvarliga och djupa kanske känns något mindre träffsäkra men helheten känns ändå rätt. Benigni själv har huvudrollen och att regissera sig själv är något som brukar få blandade resultat. Han är bra men han dominerar också filmen stort, han är med i varenda scen och alla andra förvandlas till bifigurer. Jean Reno gör det han kan med sin lilla roll men Nicoletta Braschi, för övrigt Benignis fru i verkliga livet, har en riktigt trist roll där hon mest får le stumt mot kameran eller ligga som vårdpaket.

Benignis stora triumf som filmskapare är “Livet är underbart” där han belönads med en Oscar för bästa manliga huvudroll, filmen fick även Oscars för bästa utländska film och bästa musik. “Tigern och snön” är en bra bit från “Livet är underbart”, snarare är det en underhållande bagatell. En ganska lättsam film med dramatiska inslag som ger filmen lite mer djup än en ren komedi, trots allt blir man betydligt mer road än oroad. Långt ifrån årets film men sevärt.