Publicerad kl 00:00 den 3 Sep 2006

av

Björn Englöv

benglov@cine.se


”Ligg med mig!”. I den moderna västmänniskans främlingsskap gentemot den kvasivärld, den allra bästa, där hon utan hennes förståelse blivit placerad är Michel Poiccard (Jean-Paul Belmondo) knappast unik. Och det är svårt att klandra honom för det. Hans dekadenta framtoning gentemot livet och samtidens normer är produkten av vad Sartre smorde igång under senare delen av trettiotalet. En rörelse som under efterkrigstiden skulle komma att explodera i en våg av livströtthet bland ungdomar, som med bagaget och minnet färskt av depression och krig ställde sig en fråga viktigare än någon annan: Finns det någon mening i livet?
Ur denna melankoli växte människor utan fasta förankringar i särskilda ideal eller medelklassdrömmar fram – då, som existentialismen lär, vår moral och våra syften är våra egna. Subjektiv och unik kommer Poiccard till Paris, staden han hatar, för att slå runt. Under tiden har han ihjäl en polis och träffar den pålästa, sofistikerade Patricia (Jean Seberg). Hon är amerikanska.

Ur relationen mellan den robusta Michel och den kyska Patricia framgår filmens essens. Det är aldrig Truffauts manus om katt-och-råtta-leken mellan Michel och överheten som är grejen. Godard förespråkade berättandet före berättelsen och Till Sista Andetaget är dess trivialiteter och dess banala dialoger. Michel understryker oupphörligen hur sugen han är på att knulla och hur lite han har till övers för kultur och människans konstlade beteende. Då Patricia till trots är hans motpol dras de mot varandra av samma ambivalenta behov av ömhet. Det är en fantastisk skildring av tidens ungdomar.

Till Sista Andetaget var på många sätt en stilbildande filmrulle. Godard fann det bäst i att låta filmen ge ett så jordnära utryck som möjligt, vilket framgår i det närmast naiva fotot som improviserades fram på plats. På samma sätt lät han skådespelarna improvisera fram dialogerna – Belmondo gjorde aldrig någon bättre roll än här. Ironiskt nog blev jump cutsen, vilka blev till dels i brist på intresse för Hollywoods proffsiga tagningar och dels av ekonomiska skäl (då det var billigare att spela in längre scener för att senare klippa ut vad man ville ha), något som raskt skulle anammas av amerikanska filmskapare.

I dag är tiden i viss mån i kapp Till Sista Andetaget. Jump Cutsen är inte lika revolutionerande som för 46 år sedan, efter att Tarantino med flera omfamnat fenomenet och vidareutvecklat det. Äcklandet inför människan har på sätt och vis avtagit i takt med att Sartre dog och Bob Geldof visade att människan bryr sig. Men lika fullt är Godards långfilmsdebut aktuell i dag och då inte enbart som läromaterial. Människan i dag är främmande i dag precis som då och det räcker med att se ett klipp på Belmondo att förstå varför Till Sista Andetaget ej bör förbises. Aldrig har någon varit lika cool och kåt på vita duken. Sånt är tidlöst.

Till sista andetaget

Regi

Jean-Luc Godard

Skådespelare

Claude Mansard,
Daniel Boulanger,
Henri-Jacques Huet,
Jean Seberg,
Jean-Louis Richard,
Jean-Luc Godard,
Jean-Paul Belmondo,
Jean-Pierre Melville,
Richard Balducci,
Roger Hanin,
Van Doude

Genre

Brott, Drama

Originaltitel

À bout de souffle

Premiärdatum

23 januari, 1961

Språk

Franska, Engelska

Längd

87 minuter

Produktionsår

1960