Tillsammans är man mindre ensam

Den moderna franska romantiken tar inte längre avstamp i turistbilden av Eiffeltornet och baguetter. Ska man peka på en specifik romantiserande detalj i de senaste årens Parisskildringar är det istället lägenheterna som får oss att längta till staden. Det här förekommer i några av Claude Chabrols senaste filmer, i hög grad i “Paris je t’aime” och särskilt i “Amelie från Montmartre” där lägenhetsromantiken stryks under lite extra av att Amelie med sina inkomster från caféet aldrig skulle ha råd att bo i sin nästan skrikigt charmiga lägenhet.
Det här temat återkommer även i “Tillsammans är man mindre ensam”. Den adliga vykortsförsäljande stammande modemissuppfattningen Philibert bor i en helt fantastisk lägenhet i Paris som han ärvt men egentligen inte har råd att bo kvar i. Tills vidare lever han där med den inneboende Franck, en otroligt skicklig och otroligt dryg kock som släpar hem nya ligg varje helg till Philiberts besvär.

Av en slump börjar Philibert träffa grannflickan Camille, spelad av Audrey Tautou, som trots sin konstnärliga talang jobbar som städerska. När Camille insjuknar tar Philibert hand om henne och ger henne ett rum i sin lägenhet. Det hela fortsätter med att de tre lever i den gigantiska lägenheten tillsammans, deras relationer utvecklas åt olika håll och även om de får problem som ställer till det för dem går allt hela tiden mot ett tveklöst lyckligt slut.

Det är egentligen inte handlingen, som är fylld av klichéer och obekväma sensmoraler, utan snarare stämningen som gör “Tillsammans är man mindre ensam” till den film den är. Agnes Godard har fotat Audrey Tautou precis som Bruno Delbonnel gör i “Amelie” och miljöerna, kostymen och dialogen ligger inom ett precist fack som gör det svårt att inte uppskatta filmen. Om det inte vore för musiken som saknar all känsla för subtilt berättande och det en smula oengagerade manuset hade detta kunnat bli helt fantastiskt.