Publicerad kl 00:00 den 27 Okt 2011

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


Spielbergs Tintin är en triumf för den storslagna matinén, ett explosivt startskott för en ny Tintinsvit och en revansch för en regissör som ägnat sig åt fel projekt i ett decennium. Mellan rusande bilar, i störtande flygplan, på stormande hav och under flammande explosioner gör Tintin jakten på Enhörningens hemlighet till en fröjd för tioåringen inom oss alla.
Det är idag trettio år sedan Steven Spielberg upptäckte seriealbumen om reportern Tintin. Det är också trettio år sedan tanken på en Spielbergregisserad film började gro i filmarens huvud. 1981 framstod äventyren med Tintin som skapade för 70 mm-formatet, vackra miljöer och vilda skattjakter exponerade på de vida bilderna som förmådde fånga ett djup och en färgrikedom som mediokra 3D-animatörer bara kan drömma om idag. En Spielbergfilm om Tintin hade sannolikt också blivit en av filmhistoriens verkligt storslagna episka matinéer som projicerade på gigantisk duk förmådde att fullständigt förflytta publiken till andra världar.

Men det blev ingen Spielbergregisserad film på 70 mm, Tintins skapare Hergé avled 1983 och Spielbergs idé försvann vid sidan om nya Indiana Jonesäventyr, ”E.T.” och ”Jurassic Park”. 70 mm-formatet blev också omodernt kostsamt när Spielberg började arbeta med digitalt ljud och att förverkliga en Tintin-berättelse för bio var helt enkelt orimligt. Fram till idag.

Tillsammans med Peter Jackson har Spielberg hittat en absolut skimrande estetik för 2000-talets Tintinäventyr. Berättelsen har försiktigt tagits till 3D-formatet, skådespelares rörelsemönster har lagt grunden till de datoranimerade seriefigurernas skådespel och de färgsprakande miljöerna blir ett bländverk trots polariserande 3D-glasögon. Spielberg förhastar sig aldrig till att låta 3D bli en effekt och han kastar aldrig iväg knytnävsslag eller skenande bilar mot publiken. Han använder tekniken till att skapa djup in i filmvärlden, aldrig till att skapa illusioner av djup ut i salongen.

Av den här anledningen blir Spielberg aldrig särskilt trogen sitt platta original, seriealbumet om Enhörningens hemlighet lägger visserligen ramarna för berättelsen, men att leta bildrutor som man kan göra i filmatiseringarna av ”Sin City” eller ”300” är lönlöst. Spielberg filmatiserar Tintin som cinefil snarare än som en serienörd, referenserna till Hitchcock och Huston haglar och berättelsen blir på samma gång en film noirförpackad detektivhistoria och ett hisnande matinéäventyr. Berättandet är extremt intelligent och Spielberg drar nytta av ett bildspråk och ett kameraarbete som inte hade varit möjligt att skapa på analog film. Tintin behöver bara korsa en tätt trafikerad väg för att Spielberg ska hitta ett spänningsmoment och göra de rusande bilarna till hisnande hinder på reporterns jakt efter ledtrådar som kan föra honom närmare Enhörningens hemlighet. Kapten Haddock stjäl showen med rappa replikskiften och magiska romhallucinationer och Dupontarna är helt geniala slapstickinslag i en bitvis rätt mörk berättelse.

Kulturkonservativa fransmän har redan sågat filmen för sin respektlöshet mot originalet, men det är också när Spielberg tar sig friheten att göra originalets stillsamt hårdkokta drama till bubblande äventyr som filmen fungerar som bäst. När Tintin viner fram på en motorcykel genom trånga orientaliska gränder i försök att fånga en flyende jaktfalk medan kulsprutor smattrar mellan husen, bristande dammluckor låter gatorna översvämmas av vatten och pansarvagnar ränner rakt genom kulturarv, just då är jag övertygad om att det här är årets bästa matinéäventyr.

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet

Regi

Steven Spielberg

Skådespelare

Andy Serkis,
Daniel Craig,
Jamie Bell,
Mackenzie Crook,
Nick Frost,
Simon Pegg,
Toby Jones,
Tony Curran

Genre

Action, Animerat, Äventyr, Familj, Mystik

Originaltitel

The Adventures of Tintin

Premiärdatum

28 oktober, 2011

Språk

Engelska

Längd

107 minuter

Produktionsår

2011