Publicerad kl 00:00 den 17 Nov 2005

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


Året är 1941. Ryktet om att mellanviktsboxaren Jake La Motta kommer bli nästa mästare i sin viktklass börjar ta fart. Samtidigt blir Jake kär i Vickie, med vem han senare gifter sig med. Efter giftermålet, och den oundvikliga succén börjar Jake misstänka henne för att ständigt vara otrogen. I desperation ber han brodern att se efter henne. Jake börjar använda sin vrede och sin våldsamma natur när han äntrar ringen – vilket gör honom ostoppbar. Med samma vrede skapar tjuren från Bronx också problem utanför ringen.
”Tjuren från Bronx”, eller ”Raging Bull” som den heter på engelska är baserad på boken med samma namn. Tillsammans med Joseph Carter och Peter Savage skildrar Jake la Motta kompromisslöst sitt livs goda och onda sidor. Martin Scorsese står för regin, och har valt att använda ett svartvitt färgfilmer för att få filmen att bli så autentisk och biografisk som möjlig i och med skildrandet av 40- och 50-talet.

I mina ögon är ”Tjuren från Bronx” är högst tvivelaktig klassiker. Boxningsscenerna, som 1980 av Variety beskrevs som ”de bästa, och mest häpnadsväckande sportscenerna någonsin” saknar helt och hållet den charm jag väntat mig. Det är slakt. La Motta går in i ringen och slår och slår utan att för en sekund titta upp för att se vad han slår på. Hans fru? Hans bror? Eller motståndaren? Robert De Niro lärde sig boxa till filmen och tackade artigt nej till de dubbletter som skulle stå för boxningsscenerna. Det är emellertid inte boxningen som ger filmen de djup som senare klassat den som en klassiker.

Vad som gör historien intressant är just vad boxningen som sport ofta för med sig utanför ringen. Svartsjuka och vrede löses med en rak höger, eller en snabb vänsterkrok. Det hade varit perfekt att få höra en rispig Robert De Niro berätta om La Mottas innerasta känslor i och med frustrationen som sporten förde med honom. Istället löser Scorsese situationen genom att låta bilden tala, men utan att tala om mer än vad vi ser. Joe Pesci spelar den ambitiöse brodern och dito agenten. De Niro var den som fick kliva upp på scenen för att ta emot en Oscar för bästa manliga huvudroll. Mer rättvist hade varit om just Pesci fått kliva fram och ta hem statyetten för bästa manliga biroll. Pescis grova italienska engelska väger upp det som De Niros karaktär annars stjälper.

En del boxare – Henry Cooper för att nämna någon – är hårdingar innanför ringen, men riktiga gentlemän utanför. De Niro porträtterar La Motta som en man med en kort stubin och ständigt bärande på ilska och aggressivitet. Vad som senare beskrivits blev han inte aggressiv på grund av boxningen, utan att det endast var hans personlighet som reagerade på det bisarra sättet. La Motta behandlar sin vackra hustru Vickie utan respekt, och får sedan ta konsekvenserna i och med att hon helt och hållet tappar förtroendet för sin man.

”Tjuren från Bronx” är en bra film när den inte fokuserar på boxningen. Jag måste motvilligt säga att Scorseses film i mina ögon inte är någon klassiker. Och hade varit än längre ifrån stämpeln om inte Joe Pesci spelat den lojale och självdistanserade brodern Joey.

Tjuren från Bronx

Regi

Martin Scorsese

Skådespelare

Cathy Moriarty,
Frank Adonis,
Frank Vincent,
Joe Pesci,
Joseph Bono,
Mario Gallo,
Nicholas Colasanto,
Robert De Niro,
Theresa Saldana

Genre

Drama

Originaltitel

Raging Bull

Premiärdatum

14 november, 1980

Språk

Engelska

Längd

129 minuter

Produktionsår

1980