Toy Story 3

Ibland saknar man trubbel i paradiset. Pixars jämnhet är nästan stötande, vilket gör sig påmint när trilogicirkeln nu sluts för serien som rivstartade deras karriär. “Toy Story 3” är precis så bra som man kan tänka sig, men frågan är om inte animationshuset borde slänga bort de gamla leksakerna och våga sig ut på djupare vatten?
Berättelsens sentimentala ådra är spunnen i konsumtionskritik. Även gamla leksaker har en historia, ofta mer värdefull än prislapparna på senaste trenderna i skyltfönstret. Kreativitet överröstar det materiella, som illustrerat i inledningsscenen – en projicerad västernfilmspastisch i regi av Andys barnasinne. Förstås ironiskt när den animerade filmens största megakorporation talar om att pengar inte är allt, men det är också något fint med en färgsprakande fantasihyllning.

Efter en segdragen start – som får en att undra om föregångaren repriseras – inleds en häpnadsväckande thriller. Dagiset Solsidan visar sig vara fasaden för en diktatur, bebodd av övergivna leksaker som styrs med hjärnhand av nallebjörnen Teddy. Hjärntrusten spelar hasardspel och utövar hårda utpressningsmetoder för att tvinga in Woody & Co i ledet Det är väldigt kul att se lugghuggna trasdockor låsa in Potatohead i becksvart isolation, bland sand och avföring.

Denna tredje del är den i särklass mörkaste av filmerna, som naturlig utveckling efter kritikerframgångarna med “Wall-E” och “Upp”. Roligt med parodierade grepp från Hollywood-filmer som barnen knappast sett. Kanske är Pixar tvungna att röra sig bort från kärnmålgruppen, för att hålla sig kvar på kartan? Det nya mörkret imponerar, medan knasiga leksaker roar barnen. Men jag är inte road alla gånger, och ärligt talat: Är inte Woody en för jävla tröttsam huvudperson?