Trångt i kistan

Varje år kommer det ett fåtal pärlor som varken kommer nomineras på några galor, rosas i tidningar eller uppmärksammas i massiva reklamkampanjer. “Trångt i kistan” är en sådan. En liten pärla som alldeles för många kommer missa.
En begravning kommer aldrig att bli roligare än så här. Allt som kan gå fel, går fel i denna brittiska komedi regisserad av Frank Oz. Daniel är en wannabeförfattare med självförtroendeproblem och en alldeles för stressad flickvän. Hans far har avlidit och det enda han vill är att ge sin far en hedersvärd begravning. Förberedelserna till trots måste han handskas med pillerknarkande släktingar, utpressning, lik och sin sörjande mor.

Det spelar aldrig någon roll hur urflippad, orealistisk och bisarr handlingen blir. Mitt i allt kaos finns det ständigt en röd tråd som leder oss igenom familjetragedin med fast hand. Det känns som om Frank Oz har gett skådespelarna, framför allt okända karaktärsskådespelare, fria händer. De känns som att de rör sig relativt fritt i förhållande till Dean Craigs manus och en hel del sekvenser känns improviserade och spontana.

Dagisskämten är oundvikliga, och när de väl dyker upp räddas de allt som oftast av den lysande ensemblen eller ett nästkommande skämt som överröstar ditt suckande i ett rungande skratt. Det ska också poängteras att “Trångt i kistan” inte på något sätt är en unik film. Klichéerna duggar tätt och de teatraliska vändningarna må vara alldeles för tydliga. Men när du sitter i den mörka salongen bryr du dig knappast om de synliga bristerna, du njuter av höstens roligaste film.