Transformers

Lika säkert som att solen stiger upp på mornarna släpper Michael Bay var eller varannan sommar en ny storfilm som ska locka fjortisar och slå öppningsrekord. Återigen har han spenderat hundratals miljoner dollar på en film som bjuder på ett effektkalas av episka proportioner, men som nästan helt saknar en spännande intrig och framförallt bra skådespelare. Resultatet är hetsigt, ganska löjligt, lite töntigt och värst av allt: väldigt, väldigt hysteriskt.
När high-school eleven Sam (LaBeouf) köper sin första bil visar den sig vara en robot från klanen Autobots som under ledning av den gode Optimus Prime kommit till jorden för att stoppa de onda robotarna från klanen Decepticons. Jag har själv aldrig varit något stort fan av Transformers och vet inte om historien har någon koppling till tv-serien från 80-talet eller någon av de tidigare filmerna, men den fungerar hyfsat som ursäkt för att låta stora robotar slå, sparka och skjuta varandra.

Bara tre minuter in i filmen blir det actionspektakel à la Michael Bay som varar en stor portion av den två timmar långa speltiden. När man är mindre brukar man skämta om att äta sylt med pannkaka, inte pannkaka med sylt, och det är just den känslan jag får när jag ser “Transformers”. Räknat i speltid är det betydligt mer slagsmål än datoreffektslösa scener med riktiga människor, vilket snarare stjälper än hjälper. Efter bara ett par slagsmål har adrenalinet sjunkit till noll och “wow”-faktorn försvunnit nästan helt. Däremot ska det inte förnekas att actionscenerna titt som tätt är hutlöst snyggt animerade där varje liten rörlig del på robotarna syns och kan spåras tillbaka till den alternativa formen, då oftast en bil eller ett stridsfordon. Tyvärr blir överblicken av striderna ofta väldigt dålig när snabba och omotiverade klipp avlöser varandra och flyttar kameran innan man hinner uppfatta vad man ser.

Till vilken målgrupp filmen riktar sig är något av ett mysterium. Den generation som under 80-talet lekte med Transformers kan förmodligen inte hitta mycket av nostalgiskt värde då Michael Bay verkar ha lagt mer krut på att locka dagens ungdomar, trots att det var de gamla fansens önskemål som fick Bay att kalla in originalskådespelaren Peter Cullen för att återupprepa rösten som Optimus Prime. Produktplaceringar för moderna och trendiga märken dyker som alltid i Bays filmer upp med jämna mellanrum, musik från “Kill Bill” spelas när en Autobot förvandlar sig till en modern Chevrolet Camaro Concept och Anthony Anderson från “Scary Movie”-filmerna spelar datahacker och är irriterande i största allmänhet, allt för att roa kidsen. Tyvärr lyckas Michael Bay med just det, att döma av de fjortisar på raden bakom mig som skrattade vid varje usel oneliner och vid varje patetiskt skämt.

Lite förvånande är det är de “mänskliga” skådespelarna som lyckas dra ner “Transformers” helhetsintryck några snäpp och inte de datoranimerade robotarna. Shia LaBeouf lyckas under filmens gång spotta ur sig en häpnadsvärd mängd hetsiga och generellt väldigt usla repliker, medan glödheta Megan Fox på sin höjd fyller funktionen som godis när man har glömt att köpa popcorn. I en liten sidohistoria får vi också följa ett par stereotypa och, för tittaren, fullständigt anonyma soldater vi ska sympatisera med därför att en av dem har ett nyfött barn hemmavid. Lika illa är Michael Bays tolkning av en regeringsagent med storhetsvansinne och stort ego. Tur att Jon Voight finns med och spelar försvarsminister, annars hade jag nästan tappat tron på människosläktet och börjat heja på de onda robotarna.

Autobotarna och dess motståndare är däremot betydligt mer intresseväckande. Dessa grabbar har kulor av stål i striderna och betydligt mer intressanta personligheter än människorna de försvarar/försöker ha ihjäl, mycket tack vare av att de är relativt nedtonade i sina sätt att tala. Dessutom är det svårt att stå emot cheesy repliker som: “Autobots, go!” Peter Cullen som gör rösten till Optimus Prime låter förvånansvärt passande och lyckas också variera sitt skådespel tillräckligt mycket för att göra sin robot sympatisk men ändå trovärdig (så trovärdig en Transformer kan bli, åtminstone).

“Transformers” visade sig alltså bara vara ytterligare en av det halvdussinet storfilmer som i sommar tävlar om att visa upp de häftigaste effekterna på vita duken. Mitt tips är att hyra den eller se den på tv inom sinom tid. Hardcore-fans från 80-talet kan möjligtvis uppskatta den, men jag skulle inte räkna med det. Den är gjord för kids och inga andra. Därav hysterin…