Transporter 2

Vissa filmer dyker bara upp från tomma intet och lämnar ett litet avtryck i minnet. Det behöver nödvändigtvis inte handla om en per definition bra film, utan ibland bara en cool film. The Transporter var en cool film, mycket beroende på att Jason Statham är en fräck skådis. Överdrivna slagsmål och biljakter gjorde den till en kaxig grabbrulle, samtidigt som den fjantiga historien med ett veligt sidospår av kärleksdrama fick mig att snabbspola utav bara helvete till nästa galna bilsekvens.
I Transporter 2 har den mystiske Frank Martin (Jason Statham) slutat köra paket från plats A till plats B och är nu privatchaufför åt en välbärgad familj i soliga Miami. När familjens pojke blir kidnappad av colombianska kartellgangstrars, är det återigen dags för Frank Martin att göra rent hus och sparka rumpan av ett gäng kriminella idioter.

Ibland är det svårt att veta om man skall skratta eller gråta. Ett av filmens drivmedel är det faktum att pojken blir smittad av ett virus som infekterar ALLA han andas på. Luc Besson brukar normalt sett kunna sparka fram fina historier, men detta är bortom all räddning. Manuset har fler tomma hål än en lagrad grevéost och karaktärer kommer och går utan större logik samt eftertanke.
I den första filmen snuddade man på att porträttera Frank som en “lite-mer-än-bara-människa-kille”. Men gick aldrig riktigt hela vägen ut. I Transporter 2 gör man det, och det är inte underhållande på något sätt. Stålmannen i en snygg designerkostym samt välrakad skalle. Matrix möter Danny The Dog och det tar inte lång stund innan min käke börjar knaka av gäspningarna. Fräckt – jovisst. Men, lika engagerande som att behöva lyssna på en liveupptagning från riksdagen.

Hyr eller köp The Transporter, en film som lämnar trevliga minnen och öppnar för lite diskussion runt ämnet fräcka scener. Transporter 2 kan du i ärlighetens namn bara ignorera. Det är tyvärr dagens sanning.