Publicerad kl 00:00 den 29 Maj 2006

av

Michel Elmoznino Laufer

melaufer@cine.se


Förbjuden romans. Historiskt epos. Krig, kärlek, hjältemod, svek, blod och ära. Dessa är ingredienserna som kokats ihop i en mörk berättelse som kan besrkivas som ”Romeo & Juliet” möter ”Braveheart”. Kärlekstemat som presenteras, den om en förbjuden romans mellan en man och en kvinna från två olika nationer som befinner sig i krig, är universiellt och klassiskt. Intentionerna har varit att skapa ett känslosamt, gripande drama om hur kärleken kan övervinna allt, även när det står på liv och död. Men lyckas ”Tristan & Isolde” fänglsa tittaren?
Medeltidens England är ett splittrat rike, ett rike som inte varit enat sedan romartiden. Under denna mörka period pågår stridigheter med Irland, där blodsbataljer utkämpas. Den unge engelske pojken Tristan får under en irländsk attack bevittna sin egen fars död, och växer upp till en modig riddare. Nio år efter faderns död, i ett slag mellan engelsmännen och irländarna, tros Tristan omkomma, och skickas i ritualmässig anda ut till havet med en båt med facklor. Vad ingen hade räknat med var att Tristan skulle föras i land på den Irländska kusten och räddas och omhändertas av Isolde, den irländske konungens dotter. Kärlek vid första ögonkastet är ett faktum och bägges liv – och nationers säkerhet – sätts på spel.

Detta är en mörk och grå berättelse. Mörk till tematiken, fotot och tidsepoken. Grå, som att stå och iakta en gråmulen himmel, i hopp om att solen ska skina fram. För grått, det är vad det är. Jag satt i biosalongen och rullade tummarna för att det skulle hetta till på bioduken. Höll tummarna för att jag efter sluttexterna skulle plocka fram näsduksförrådet. Höll tummarna för att mina mer känsliga sidor skulle träda fram. Att mitt hjärta skulle bulta och få mig att känna mig delaktig i denna tragedi som regissören velat krossa sin publiks hjärtan med. Och regissören har faktiskt lyckas skapa en tragedi, om än en ofrivillig sådan. En tragedi som består i ett pretentiöst, ofrivilligt sömnpiller, som utger sig för att vara en ”kärleken övervinner allt”-saga, som kommer att roffa åt sig två timmar av stackars biobesökares liv.

James Francos rollpresatation, som den olyckligt käre, hjältemodige Tristan är ungefär lika känslosam och spännande som Ben Affleck när han är som bäst. Franco känns träig, och misslyckas med att förmedla sin karaktärs känslor av blandad passion och vrede på ett trovärdigt sätt, med ett monotont ansiktsspel och uppläsande av repliker som känns tillgjort. Sophia Myles är vacker. Skådespelarprestationen når dock med nöd och näppe upp till ett godkänt. Jag känner att det saknas en personkemi mellan huvudrollerna. Det känns aldrig riktigt som att det gnistrar till mellan dem, vilket är A och O i en film som denna. På sin höjd blir romansen nästan lika spännande som att se två sniglar para sig.

De historiska bataljer som utgör en fond till själva kärleksberättelsen känns inte heller särskilt spännande. De saknar episk bredd, spänning och itensitet, och bleknar i jämförelse med slag som de i ”Braveheart”. Allt som vi får se i stridsväg har vi redan sett göras flera gånger innan och betydligt bättre. Tornerspel, fäktande och spjut som far efter motståndarna skildras på ett konventionellt sätt och känns inte så spännande eller storslaget här. Såväl romansen som slagen känns alldeles för förutsägbara, då man på förhand kan räkna ut vad som ska hända.

Grundberättelsen har tidslösa element, ett intressant stycke historia och en allmängiltig kärlekshistoria. Men någonstans i överförandet från idé till slutprodukt har det gått snett. Istället för ett filmiskt solsken så fick jag betrakta ett gråmulet moln i två timmar.

Tristan & Isolde

Regi

Kevin Reynolds

Skådespelare

James Franco,
Rufus Sewell,
Sophia Myles

Genre

Drama

Originaltitel

Tristan & Isolde

Premiärdatum

18 maj, 2006

Språk

Engelska

Längd

125 minuter

Produktionsår

2006