Tristram Shandy

The Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman, räknas till den engelska litteraturens stora mästerverk. Boken, som ansetts vara ofilmbar och långt före sin tid, är en självupptagen 1700-tals roman om att skriva en roman. Vad som till en början ansågs vara ett omöjligt projekt har blivit ett kreativt stycke filmskapande i händerna på regissören Michael Winterbottom (“24 Hour Party People”, “In This World”), som samlat ihop en skara brittisk komisk talang.
Här har Winterbottom och manusförfattaren Boyce intelligent nog valt att göra en lekfull, humoristisk film om filmandet av den ofilmbara boken. Ena stunden befinner vi tittare oss i 1700-talets England, i det dramatiska födelseögonblick där Tristram blir till, bara för att avbrytas av regissören som ropar “cut!”. Därefter får vi följa ett fiktionellt filmteam, som besöks av familjemedlemmar på inspelningsplatsen, och diskuterar vilka delar av boken man ska filmatisera. Liksom boken, så finns det ingen egentlig kronologi eller röd tråd, utan filmen skiftar mellan olika scener ur Tristrams liv, med scener kring det fiktionella filmteamet.

Steve Coogan och Rob Brydon utgör ett skönt radarpar med deras klockrena tajming, och komiska diskussioner om alltifrån hur gula deras tänder är under tiden de blir sminkade till vem av de som gör den bästa Al Pacino-imitationen. Jag fick känslan av att dessa komiska talanger fått improvisera en hel del själva under arbetet och då de verkar ha haft roligt att vara inblandade i det här projektet och driva lite med sig själva. Lika mycket som filmen handlar om Tristram Shandy, så handlar den också om Steve Coogan (som spelar sig själv), den populäre brittiske komikern, som här spelar en ofördelaktig version av sig själv, vars fru anländer till inspelningsplatsen med deras baby, samtidigt som hans produktionsassistant flörtar lite med honom.

“Tristram Shandy” är inte lätt att recensera. Det är en film som man själv måste se och uppleva. Filmen är ett icke-linjärt virrvarr av ideer kring skapandeprocessen med en skruvad humor, som för mina tankar till Adaptation med dess metagrubblerier kring vad som är konst och verklighet. Jag fick även en del Monty Python-vibbar under filmens gång och satt med ett leende på läpparna under hela filmen till de absurditeter som utspelades mitt framför ögonen på mig och den sköna dialogen med alla dess film- och litteraturreferenser.

Om man förväntar sig en konventionell historia med en början och slut eller ett perioddrama från 1700-talet, lär man bli väldigt besviken. Denna svarta komedi riktar sig till en smalare publik, till de som uppskattar originalitet, skruvad humor men framförallt de genuint filmintresserade. Winterbottom har här gett oss en väldigt underhållande, smart och rolig inblick om konsten att skapa film.