True Grit

Åh, vad vore Coenbröderna utan Roger Deakins? Den gamle filmfotoräven är som en hovleverantör av bildspråk à la Hollywoodklassicism. Stugor uppenbarar sig i snödimmor, kranåkningar åmar sig över tågspår och ryttare rider längs horisonten likt vilda västerns värdigaste silhuetter. Berättelsen slår inte an ett lika personligt ackord som “A Serious Man”, men det är en underbar påminnelse om biografens status som den ultimata platsen för vaket drömmande.
Mattie Ross (Steinfeld) vill hämnas sin far som rånmördats av ynkryggen Tom Chaney (Brolin), men lagens långa arm har andra bovar att peka finger åt. Hon använder sin vassa tunga till att förhandla fram en fet sedelbunt, varefter hon sluter samman med en naiv Texas Ranger (Damon) och en alkoholiserad sheriff med ögonlapp (Bridges). Tillsammans beger det sig ut på ett äventyr i laglösa kalhyggen.

USA:s bästa regiduo bemästrar filmberättande till den grad att de inom de eleganta ramarna vågar göra knasigt dialogutrymme för svart komik. Skådespelare presterar så bra att till och med Matt Damon blir en underhållande händelse. Rytmen är makalös, skådespelarna vet exakt när de ska avbryta varandra och fylla i varandras meningar; i westernsammanhang passar det fint när även ensemblen går på räls.

Men det är ingen perfekt film. Egentligen helt utan överraskningar, på gott och ont. Cinefilnöjet är på topp när det görs formmässiga blinkningar till både John Ford och Howard Hawks, men ibland smälter regissörernas egen signatur in i referensmaskineriet. Vad som båda kan väcka anstöt och fascinera är hur bröderna visar mer kärlek till skurkar än hjältar. Bridges antihjälte är rasist och Damons mustaschprydda lirare ser ut att vilja förgripa sig på den minderåriga huvudpersonen. Vågat.