Tunna röda linjen

Terrence Mallick är en märklig regissör. Under sina trettio år som han varit verksam inom filmbranschen har han endast mäktat med att regissera fyra filmer. Trots detta är han ett respekterat namn, bland annat för sitt sätt att gestalta olika naturer och framförallt för att låta bilderna tala mer än skådespelarna.
Amerikanska armens C-kompani befinner sig i stilla havet under andra världskriget. Japanerna har precis tagit kontrollen över en stor ö, där de bland annat byggt upp en flygbas, som enligt amerikanska officerarna troligen kommer att användas för att attackera Australien. Amerikanerna landsätter sålunda ön, och med knappa ransoner av vatten är de tänkt att de ska bestiga ett berg för att kunna nå flygbasen. I dolda sprickor har japanerna byggt bunkrar vilket gör bergsbestigningen till en mardröm.

Vad som är märkligast med “Tunna röda linjen” är inte Terrence Mallicks knappa meritlista, eller att Adrien Brody säger en replik under hela filmen. George Clooney är märkligast. Vad gör hans namn på omslaget? Missförstå mig inte, George Clooney är en duktig skådespelare, men jag är hans största beundrare. Men denna gång såg det lovande ut. George Clooney på omslaget, både med namn och bild. Krigsfilm och George Clooney, tja, varför inte? Jag väntade, väntade och väntade. Jag antog att han skulle komma indroppandes med en helikopter och rädda hela kompaniet när det såg som värst med. Men icke. Efter två timmar och trettiofem minuter kommer han. “Vi är en familj, och jag är pappa”, säger han. Det tar en minut och trettio sekunder, och poff, försvinner han och vi ser honom aldrig mer igen. Låt er inte luras.

Egentligen spelar det ingen roll. George Clooney hade möjligen kunnat ersätta Bean Chaplin som skrikig general, men knappast någon annan. Sean Penn och framförallt Jim Caviezel är perfekta i huvudrollerna. Framförallt Caviezel förmedlar sin rädsla och osäkerhet på ett perfekt sätt. Sean Penn har vi aldrig behövt tvivla på, och det visar han igen. Han är långsam, och suger lätt åt sig all uppmärksamhet på bilden. Han gör det inte på ett divigt eller egoistiskt sätt. Det är så Penn ska vara. Han ska synas, då är han bäst.

Tillbaka till Terrence Mallick. Till viss del kan jag förstå de som beundrar Mallick, men likväl förstår jag de som inte förstår vad som gör honom så respekterad. Han lär ha tillräckligt mycket tid mellan sina filmer för att tänka ut hur varje scen ska se ut. Men det kanske inte bör ses som positivt. En del scener blir för genomtänkta, och hela hans idé tycks gå förlorad någonstans på vägen. Att filma månen, vågor, palmer eller grässtrån som rör sig med vinden må vara vackert, men det ger inte filmen något ytterligare djup. Mallick vill troligen lugna ner åskådaren mellan granatelden och de adrenalinpumpande närstriderna, men gör det på ett sätt som endast får oss att tappa fokus. Jag hade hellre sätt att Mallick försökt utveckla karaktärerna.

Sean Penn, Jim Caviezel, Adrien Brody, Ben Chaplin, John Cusack, Woody Harrelson, Elias Koteas, Nick Nolte och John C. Reilly är inga små namn. Att ha så många namnkunniga skådespelare i en krigsfilm kan vara dödligt. Mallick försöker ge alla mycket tid framför kameran vilket gör att vi aldrig lyckas komma nära någon av karaktärerna, med undantag för Jim Cavizels karaktär. Men istället för dessa naturbilder hade vi väl kunnat få lyssna på dialoger soldaterna i mellan? Förutom en ledares kommentar vid några tillfällen får vi aldrig veta att soldaterna inte druckit på flera dagar. Hade vi fått se dem gnälla och törsta efter vatten hade empatin ökat, och vi hade ryckts med i det tidlösa krigandet.

“Tunna röda linjen” mottog sju Oscarsnomineringar, däribland bästa film och bästa regi – vilket kanske är att ta i lite. Bästa fotografi är den definitivt värd en nominering för, likaså för bästa montage. Det ska dock poängteras att det inte är en dålig film Mallick lyckats skapa, men med samma material och historia hade en annan, mer direkt regissör kunnat skapa en jämnare historia.