Tystnaden

Ingmar Bergmans “Tystnaden” var en av de första svartvita filmer jag såg i min ungdom. Det är kanske också därför det är en av mina absoluta favoriter. Den vemodiga stämningen och det vackra svartvita fotografiet i en främmande östeuropeisk stad på gränsen till ett krig som filmats med hjälp av Bergmans favoritfotograf Sven Nykvist, framhävs på ett fascinerande sätt. Filmen handlar huvudsakligen om de två systrarna Ester (Ingrid Thulin) och Anna (Gunnel Lindblom), vars förflutna förtärt dem både fysiskt och psykiskt. Annas son Johan har också en central roll i filmen. Genom hans nyfikna ögon speglas en värld som inte alls är så skev som den Ester och Anna upplever.
Det är just den sociala ambivalens som utspelar sig mellan Anna och Ester som hela filmen bygger på. De tycks sakna total förmåga att kommunicera med varandra, och därför är det inte lika mycket det som sägs, utan det som inte sägs, som har betydelse i “Tystnaden”. I en scen på hotellrummet ber Anna pretentiöst Ester om cigaretter, men hon ställer frågan genom sonen Johan, trots att de alla tre kan se varandra. I varje försök på närmande återfinns alltid en varierande ton av sarkasm och distans. På hotellet finns det till synes inte några andra gäster förutom ett sällskap med uppträdande dvärgar och en portier, som alla har sina säregenheter. Bergman visar hur dessa människor, som antagligen rent fysiskt sett ses som mer onormala än systrarna själva, tycks umgås och ha väldigt trevligt. Deras sociala friskhet framhäver istället hur trasiga de två systrarna är inombords.

Det finns också en lättsam erotisk underton mellan både systrarna och sonen, den mest oskyldiga mellan Anna och Johan. Ester visar en klart tydligare lust för Anna, men hon tycks inte vilja erkänna det. Istället går Anna ut på staden och i ett försök att snarare göra Ester svartsjuk än att tillfredställa sig själv har hon sex med en enkel kypare. Ester förblir sexuellt otillfredsställd, ensam på hotellrummet tröstar hon sig själv med att masturbera, röka och dricka sprit.

“Tystnaden” blev tack vare ett fåtal scener censurerad i bland annat Frankrike, Tyskland och England. Det bidrog till att filmen blev extra kontroversiell och fick en större publik än Bergman själv räknat med. Tyvärr var, och är det fortfarande många som inte förstår hans arbete. “Tystnaden” tillhör hans mest komplicerade filmer, och likt Andrei Tarkovsky är det inte alltid så att “enkla svar” serveras på silverfat. Just därför känns det svårt att rekommendera denna film till alla. Men är man sugen på att utforska Bergman och ta del av den svenska filmhistorian så är “Tystnaden” en utmärkt början.