Underbar och älskad av alla

Martina Haag är kändis. Hennes bästsäljande roman, med den ironiska titeln “Underbar och älskad av alla”, har filmatiserats i Hannes Holms regi. Och huvudrollen, ja den spelas av ingen mindre än författarinnan själv.
Filmens Isabella är däremot inte kändis. Hon är en singel och arbetslös kvinna, nära 40-årsåldern, som drömmer om att bli älskad och hamna i rampljuset. Men hennes knapra meriter inom nöjesbranschen sträcker sig inte längre än till fyra avsnitt i c/o Segemyhr och lite radioreklam. Med lite fantasi, och i ren desperation, fixar och trixar Bella med vad som blir ett smått fuskigt CV. Som “särskilda färdigheter” skriver hon fäktning, rullskridskor och akrobatik – för att mitt från ingenstans bli uppringd av Dramaten! Bella blir erbjuden rollen som Reine Brynolfssons tvillingsyster i en Bergman-regisserad uppsättning av “Trettondagsafton” med en liten twist. Drömsekvenser som kräver just akrobatiska färdigheter. Att upptäckas eller inte upptäckas, det är frågan.

“Underbar och älskad av alla” är en lättsam feel good-komedi som misslyckas med att hålla en jämn nivå när det gäller de farsartade skämten. Med undantag från en skojig “Amelie från Montmartre”-inspirerad hämndscen som bekräftar uttrycket “skadeglädje är den enda sanna glädjen”, samt en auditioning med en skräckslagen Mikael Persbrandt, uteblev de stora skratten från min sida. Intrigerna är lika tillgjorda som Isabellas CV, bland annat den kärleksaffär med danske Brad Pitt-motsvarigheten Micke som utgör en väsentlig del av berättelsen. Nikolaj Coster-Waldau är ironiskt nog trovärdig i rollen som den inte alltför trovärdige, manipulative hunken som lyckats charma Bella och få in en fot i den svenska teaterbranschen trots sin knaggliga svenska. Tyvärr är det inte särskilt svårt att förutspå hur relationen kommer att urarta sig då större delen av filmen är för förutsägbar, och infriar publikens förväntningar.

Stockholmsbilderna är vackra, men skildringen av kändisskapets pris och singellivet i storstaden är ytlig, och skådespelarna aningen för teatrala för att man ska engageras av storyn och sympatisera med Bella och hennes farhågor. Haag har en viss charm, och visst vill jag bara sjunka genom marken när hennes föräldrar pinsamt nosar i hennes kärleksliv, men filmen manipulerar åskådaren genom att spela på samma säkra strängar som många andra svenska komedier. Det är som att gå till McDonalds – man vet vad man får. Lättuggat och gott för studen, men ingenting för finsmakare.