Undergången – Hitler och tredje rikets fall

Stalins Röda Arme har omringat Berlin och från sin bunker börjar Hitlers order bli allt mer desperata. Führern som börjar tappa verklighetsförankringen är omgiven av opportunister samt ynkryggar som nästintill vägrar ifrågasätta hans omöjliga order även när de nu kan vara avgörande för framtiden och hela den Tyska armen. Hitlers vision om det Tredje riket känns lika avlägsen som möjligheten att finna ett fredligt slut på ett krig som aldrig ville ta slut.
Andra världskriget måhända vara ett urvattnat koncept sett ur filmvärldens perspektiv, men nu får vi följa noggrant vad som egentligen skedde på den Tyska sidan av kriget. Regissören Oliver Hirschbeigel väljer att inte visualisera mycket av varken De Allierade och Röda Armen. De finns där i form av granatexplosioner och öronbedövande flygräder, men fokus ligger i de parallella historierna om Hitler, hans förlorade militärstab och den unga sekreteraren Traudl Junge som upplevde de sista åren i under kriget tätt intill Führern och hans älskarinna Eva Braun.

Starka, stressade och råa bilder från gatorna i Berlin där artillerielden regnar från himlen varvas med stillsamma gråa väggar från befälhavarens bunker. Skrikande mödrar som sörjer sina söndersprängda barn, medan en stressad läkare akutamputerar ett ben i fuktig källare under förhållanden som bara kan beskrivas som rejält vidriga. En scen där en mor tar framtiden för sina barn i egna händer baserat på hennes blinda tro till Nazismen är magstarkt och tar bokstavligt luften ur mig.

Bruno Ganz är till en början en ojämn Hitler, jag uppfattar honom som obekväm i rollen, särskilt under de stunder där han agerar en lugn och sansad man som tackar artigt för maten. I de mer hetsiga scenerna är det en skrämmande likhet mellan de två och min skepsis börja sakta tona bort. Den berömda skakande handen bakom ryggen till det frenetiska spottandet när han blev upprörd, små detaljer som verkligen får hela karaktären att falla på plats i sammanhanget. Ett lysande porträtt av en bruten man, kall, egensinnig med en orubblig vilja. Även de Tyska officerarnas insatser är strålande, och de skänker ett trovärdigt intryck av den makabra beslutsamhet de hade att utföra deras ledares minsta önskan utan tvivel även om det kunde kosta dem livet.

Undergången är gripande och en stundtals svår film. Konflikten ligger i att finna empati för dessa personer som ställde till med så mycket ont under åren vid makten. Längden är i det grövre laget, men känns lagom komprimerad, inga påtvingade transportsträckor även om berättandet är begränsat till en viss tidsperiod. Det är sällan bra tysk film får en chans på bio i Sverige – precis därför tycker jag att du skall gå och se detta mästerverk – en rundvandring i militärhistoria, med fantastiska skådespelare och ett starkt, monumentalt bildspråk. Omväxling är förnöjande, därför saknar jag inte ens ett ord engelska under dess 2 timmar och 36 minuter speltid helt befriat från Hollywoodromantik och frenetiskt flaggviftande.