Underworld Awakening

Kate Beckinsale drar återigen på sig lädertrikåerna för att gestalta sin paradroll som Selene, den fjäderlätta fantomvampyren som skjuter först och frågar sen. I regissörsrollen ser vi svenskduon Måns Mårlind och Björn Stein som nu har tagit på sig ansvaret att föra Underworld-serien in i det nya årtiondet.
“Underworld: Awakening” har en oroväckande tunn intrig och det mest anmärkningsvärda med den här berättelsen är att det har tagit hela fyra personer för att kläcka den, vilket skvallrar om att idéerna är mer eller mindre slutkörda för den här serien. Det hade nog varit smartare att starta om serien med helt nya fräscha inslag och skådespelare, än att fortsätta expandera den här sprickfärdiga ballongen. Mårlind och Stein har därför bara en väg att gå med “Awakening”, och det är genom att skruva upp våldet till så höga nivåer att det ofta bara kommer fram som fantasilöst och parodiskt.

Det dröjer inte mer än tio minuter in i filmen innan man inser att fyran bara är en simpel kopia på de tre föregående delarna, och Selenes kamp för sin fortsatta existens är en orgie i monotona actionsekvenser och dåligt animerade varulvar. Kate Beckinsale ångar på som en robot där hennes repliker är utbytta mot silverkulor och handgranater och visuellt sett avviker Mårlind och Stein inte en tum från de stilmässiga grepp som Len Wiseman introducerade i de första delarna.

Överlag känns filmen mest som ett studiostyrt beställningsjobb där Mårlind och Stein inte har haft ett knyst att säga till om. Duon river bara upp gamla fotspår och eftersom de inte lyckas ta serien vidare i en intressant riktning blir intrycket inte mer än att “Awakening” bara var slöseri med tid. Jag fann faktiskt bara en enda positiv sak och det var den korta speltiden på 77 minuter.