Ung rebell

I år, 2005, är det 50 år sedan skådespelarlegenden James Dean dog. Trots att han endast hann göra en stor roll i tre filmer, fick han ändå ett stort rykte kring sig och blev en slags kultikon. “Ung rebell” blev hans sista film, då han dog i en bilolycka samma år.
I “Ung rebell” spelar James Dean en bråkig 17-åring som får flytta omkring ofta, på grund av att han jämt letar sig in i trubbel. När han anländer till en ny stad får han möta samma problem återigen. Han kommer i bråk med ett ungdomsgäng, samtidigt som han får känslor för gängledarens flickvän. I en vågad skildring av ungdomslivet på 50-talet får vi se hur James Dean, eller Jim Starks som han heter i filmen, får brottas med dessa problem.

“Ung rebell” var minst sagt en revolutionerande film när den kom ut år 1955. Aldrig förr hade man skildrat ungdomars problem på detta sätt. Ungdomarna i filmen varken svälter, är fattiga eller sjuka. Istället skildras en rik medelklass och vilka problem som kan uppstå kring dessa “felfria” människor. Våld mellan ungdomar existerar överallt och denna film blev även en slags mall för kommande ungdomsfilmer. Man lägger mycket fokus på förhållandet mellan ungdomarna och föräldrarna, och just detta är ett tidlöst tema som tas upp mycket skickligt i filmen. Även dagens ungdomar kan känna igen Jims problem med föräldrarna, hur han tycker att han behandlas fel och sedan hur han måste bevisa för dem att han finns. Jag uppskattar verkligen att man har lagt en stor tyngd på hur det är att vara tonåring och det har man lyckas mycket bra med.

Självklart kan man inte undvika att nämna filmens stora affischnamn, James Dean. Han gör en riktigt stark prestation som den tuffa killen på utsidan, men som bär på en stor osäkerhet inombords. Dean har en apatisk röst, blandad med en cool arrogans som han visar med ett mycket betydelsefullt kroppsspråk. Det räcker nästan med att se hans bild på affischen, där han formar handflatan till en pistol. Han var en riktig rebell, helt enkelt. Denna häftiga stil blandas med ångest och en konfunderad hjärna. Precis som alla tonåringar kan vara, och det är just detta som filmen lyckas så starkt med. Att nå publiken, och fortfarande göra det 50 år senare.

James Dean tar mycket utrymme i filmen, men man ska inte glömma de två birollerna som bidrar till en stor del av handlingen. Ju längre in i filmen man kommer, desto mindre fokus blir det på Dean, utan på hans två enda vänner som han har i staden. Främst kompisen Plato, som visar sig vara en riktigt invecklad karaktär, på gränsen till psykotisk. Just hans övergång från en nervig tonåring till en psykiskt instabil människa är mycket intressant att se. Dock kan man verkligen inte jämföra birollsskådespelarna med huvudrollsinnehavaren. Det känns som om Dean är årtionden längre fram i utvecklingen. Hans kontroversiella stil känns så mycket fräckare om man jämför med birollernas smått teatraliska skådespeleri, som var mycket utmärkande för 50-talet. Man kan jämföra Dean med Marlon Brando, som också var en revolutionär inom skådespeleriet. Båda använder en avslappnad, cool och säregen stil som fungerar på bioduken.

“Ung rebell” har dock vissa brister, och många av dem ligger i manuset. Det är en ganska klichéfylld historia med biltävlingar, och hur outsidern vinner ledarens tjejs hjärta, i en ganska osannolik kärlekshistoria. Det känns som om man har sett detta så många gånger, men samtidigt måste man ha i åtanke att “Ung rebell” var bland de första att ha dessa termer i ungdomsfilmerna. Däremot kan man inte låta bli att reagera på scener och agerande som känns väldigt gammalt att titta på ny. “Ung rebell” har vissa tidlösa teman, men även många saker som kan vara lite fångna i 50-talets dagar.
Trots dessa negativa ting, kan jag ändå inte släppa taget om att “Ung rebell” kan väcka starka känslor inom mig och många andra som vet hur det är att vara ungdom. Man skildrar det vakuum som kan finnas mellan föräldrar och barn, och det gör man oväntat starkt. De vuxna är varken förstående eller engagerade i barnen och detta är fantastiskt att se så pass tidigt i filmhistorian.

James Dean, kultikonen som har betytt så mycket trots hans korta karriär, levererar en otroligt välspelad rollprestation. Att se hans utveckling i filmen är mycket intressant och engagerande. Hur han börjar som en tystlåten bråkstake, men utvecklas ju längre in i filmen man kommer. Sättet som han visar känslorna på, samt hans raseriutbrott mot föräldrarna är mycket gripande, och vid dessa tillfällen i filmen är det bara att luta sig tillbaka och njuta. När filmen är slut kan man inte göra annat än att tycka synd om denna lovande skådespelare som kunde ha fått en av de största filmkarriärerna någonsin.