Publicerad kl 00:00 den 14 Sep 2007

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


Det finns några skildringar av sextiotalet som jag har svårt att släppa för vad jag inbillar mig är autentiskt och talande. Jag levde inte då, men när jag lyssnar på Blonde on blonde, och tittar på La Chinoise får jag en känsla av att det var precis så det var att leva för fyrtio år sedan. Upp till kamp är en filmsvit som, med hänsyn till att den är inspelad idag, kommer så nära den känslan det över huvud taget är möjligt.
Under de tio åren mellan 1966 och -76 får vi följa Erik, Tommy, Lena och Rebecka genom en berättelse om socialdemokratins Sverige. Karaktärerna står hela tiden i centrum, har sina egna relationer och problem, men de berättar hela tiden genom sina handlingar och sin närvaro om så mycket större händelser. De är med vid kravallerna vid Cue Club och Rolling Stones-spelningen -66, ockupationen av Hagahuset och strejkerna vid Arendalsvarvet -72 och en rad andra situationer som tjänar som historisk skildring lika mycket som rent dramaturgisk. Genom ett flitigt och klippmässigt mycket skickligt användande av dokumentära bilder som fasas in i den fiktiva filmen får allt en mycket realistisk och närvarande atmosfär.

Låtsasnostalgin är för mig kanske filmernas största förtjänst, när scenografin känns totalt autentisk och den pregnanta dialogen berättar lika mycket om tiden som om karaktärerna. När det hinner spelas fyra Dylan-låtar i bara första filmen (och minst lika många av Nationalteatern i de sista) och Tommy helt oförställt presenterar sig som ”the girl from the north country” eller när Erik berättar att han sett Allen Ginsbergs kuk. Lena spelar låtar av Ulf Dageby på akustisk gitarr i KFMLr:s lokaler och det är så bra och äkta att man blir tårögd. Det är inga subtila referenser, faktum är att de vräks över tittaren, men stämningen blir lika påtaglig som Jeunets färger, och det är inte på något vis dåligt.

Det verkligt intressanta med ”Upp till kamp” är ändå hur karaktärsporträtten byggs och förändras under tioårsperioden, hur relationen mellan Tommy, Lena och Erik börjar som en ménage à trois av närmast Bertolucciska mått i första filmen, för att i den sista ha slätats ut till något precis på gränsen till parmiddagstraditionellt. Filmerna är fyllda av vågade regigrepp som ändå inte utförs med bekostnad på tillgängligheten, Mikael Marcimain kan liksom låta den viktigaste situationen i Tommy och Eriks relation utspela sig under perioden mellan den första och andra filmen, och sedan aldrig nämna vad som hände, bara spela upp konsekvenserna. I samma tradition som J.J. Abrams har han inga svårigheter med att låta viktiga skeenden passera utanför bild, samtidigt som han i likhet med Truffaut kan fylla de bilder han väl väljer att filma med så mycket händelser att det inte går att ta till sig. Den dialog som förs i kamerans fokus kan berätta en historia samtidigt som scenografin eller statisterna i bakgrunden förlänger historien, eller berättar en annan. Det är ett ambitiöst vis att regissera på, men det ger också tittaren så otroligt mycket mer.

Upp till kamp

Regi

Mikael Marcimain

Skådespelare

Amanda Ooms,
Corey Parker Robinson,
David Dencik,
Fanny Risberg,
Malin Morgan,
Martin Wallström,
Simon J. Berger,
Sverrir Gudnason

Genre

Drama

Originaltitel

Upp till kamp

Premiärdatum

3 september, 2007

Språk

Svenska

Längd

360 minuter

Produktionsår

2007