V för Vendetta

Vendetta (av lat. vindicta, “hämnd”), en italiensk term för blodshämnd. Det här, mina damer och herrar, är nog den mest storslagna vendettan ni kommer se på vita duken på ett tag. Njut av det.
I ett framtida London regerar skräcken, censuren och regeringen över det individuella. Människor försvinner med en svart plastsäck över huvudet och ordet propaganda är vad som bäst beskriver medieerna. Emot detta står en ensam “terrorist”, han går under namnet “V”. Iklädd en svart skrud och en obskyr Guy Fawkes-mask vill han visa England vad frihet betyder för ett land som inte minns.

När jag sitter djupt nersjunken i biografstolen är jag inte längre i en vacker biograf i Stockholm. Illusionen av ett fascistiskt England känns såpass realistiskt att revolutionsromantikern i mig vaknar till. Hugo Weaving som den karismatiska maskerade hjälten V känns perfekt, men nästan än bättre är den lågmälda och synnerligen skickliga Natalie Portman som Evey Hammond. Skådespeleriet är av yppersta klass och det är något som den sistnämnde skämt bort oss med ofta på sistonde. Fortsätt med det!

Precis som den mycket välkända “Sin City” är även “V för Vendetta” ursprungligen en välrenommerad serietidning. Vad jag erfor var att en del ändringar skett för att passa biopubliken bättre, men det känns mest som en seriös avvägning för att göra en film som passar den större massan än fantasterna – men som inte utesluter dem.

Manuset av bröderna Wachowski är välskrivet, och jag kan förstå varför igenkännande drag mellan filmerna “Matrix” och “V för Vendetta” är lättfunna. Filmen beskrivs enklast som en “Matrix”-film med revolutionsromantik och en smart story på agendan. Lägg till visuell onani, duktiga skådespelare – även i många biroller – och att tidigare nämnda story stundtals är mycket kontroversiell på ett välkoordinerat sätt. Ett recept för en mycket sevärd film, men vem var den där Guy Fawkes nu igen?

Remember, remember the 5th of November…