Vampyrer

Säg “svensk skräckfilm” och du kommer antagligen få en lång tystnad som svar. Det är inte en helt vanligt förekommande genre på de svenska biograferna. Och det kan finnas en naturlig förklaring till fenomenet. De håller inte måttet. Kort och gott.
I Stockholm lever två systrar, Vera och Vanja som måste dricka blod för sin i det långa loppet överlevnad och även om de försöker motstå frestelsen och leva precis som du och jag, så är inte alltid livet som vampyr en simpel lek. De är vampyrer som lever det eviga livet och mår väl egentligen inte särskilt bra av deras smått bisarra frestelser. De står utanför samhället av förklarliga och helt naturliga skäl.

“Vampyrer” förmedlar och berättar egentligen ingeting. Funderingarna, budskapet är övertydligt innan filmens första minut och sidospåret med ett MC-gäng är egentligen bara fånigt. Skådespelare, regissör och egentligen alla inblandade har ingen kunnat övertala den andre om vad slutmålet egentligen skulle bli. Som blinda höns vandrar historien nedför en tom stig som bara blir mer och mer uppenbar ju närmare den kommer sitt slut.

En historia om syskonkärlek med sporadiskt inlagda skräckscener som endast lyckas skrämma besökaren ur stolen och ur salongen. Och då är ändå filmen bara en ynka timme och femton minuter.