Vänner för livet

Någon sa en gång att Adam Sandler bara gör Adam Sandler-filmer. Vilket i vissa avseenden förvisso är helt sant. Men bakom bisarra grimaser och pubertala porträtt döljer det sig faktiskt en fullständigt kompentent skådespelare vilket han utan tvekan bevisat i både “Punch Drunk Love” & “50 First Dates”. Om han i grund och botten tycker det är roligt att göra seriös film kommer jag aldrig begripa mig på, men “Vänner för livet” är hans starkaste och mest imponerande insats någonsin.
Charlie Fineman är en bruten och trasig figur som är en skugga av sitt forna jag. En man som förlorat hela sin familj i attacken mot World Trade Center. Viljelös, nedslagen och påtagligt bitter fördriver Charlie dagarna med tv-spel och andra smått menlösa aktiviteter. När Charlie stöter på en gammal colllegekompis Alan Johnson (Don Cheadle) inser han hur olika, men ändå lika två personer kan vara. En gigantisk bro av konstraster kretsar runt de gamla vännerna, samtidigt som det ständigt finns en värmande känsla närvarande.

Don Cheadle är en av mina absoluta favoritskådespelare. Så gott som ständigt felfri och kan leverera prestationer som fastnar i decennier. Don Cheadle lyser inte starkast på denna stjärnhimmel. Sandler gör det. Då kan ni börja ana att när Adam spelar en trasig man med grånande Salem Al Fakir-hår gör han det med balanserad finess, värme, medkänsla och utan att riktigt tappa bort sin komiska ådra. Att ena sekunden framkalla skratt. För att minuter senare förmedla känslor som skapar en klump i halsen är ett av filmens starkaste attribut. Tråkigt nog öppnas en mängd dörrar under filmens resa, dörrar som aldrig stängs och ger skenet av att det borde ha funnits något mer bakom dem än bara kvarliggande frågetecken.

Ett kornigt och lite grovhugget New York ligger som scenografi. Enkelt, avskalat, något skitigt och utan en vilsen turists vykortsambitioner. Regissören Mike Binders vision är klockren i den visuella biten. Men saknar några vitala, om än små delar i den dramaturgiska.

“Vänner för livet” är måhända inte föremålet för livslång njutning, men under de stunder som den fångar in mig är det en bittersöt, charmig och smått fängslande skildring av färgstarka människoöden samt nutida livshistorier. Ungefär som att få en sensuell kram samtidigt som någon sparkar dig i skrevet. Blandade känslor i ett sprudlande virrvarr av kärlek och smärta.